Ibland funderar jag på om det är den här preteniösa bitterdyngan som håller mig tillbaka. Från allt. Den här löjliga jävla bloggen till exempel. Bilden av mig själv som en cynisk litenstor halvmänniska. Andras bild av mig, som en cynisk storliten människa - men hey, jävligt skön. Alltid skön.

Jag har under det senaste året fått leva vad människor skulle kalla ett riktigt liv. Med flickvän och plastkisar och fredagsmys och regelbunden älskog och gubbskämt om regeringen och hela den biten. Fan ta mig, hakkors i taket, och ta i trä - jag trivdes. Om man tar sina cynismprinciper och kastar dom på närmsta återvinningscentral ett tag, så går det tydligen att bli ganska lycklig.

Visst fan kan man spy galla över alla dessa <3-an (hjärtan) som ska skrivas i tid och otid på facebook, eller att lönlöst försöka övertyga någon att man faktiskt tycker den är fin för den den är, eller gamla ex som det ska hållas "sunda" kontakter med, eller sättet att hantera spriten på (look who´s talking), eller allt det där som gör kvinnan så underbart fantastisk och avskyvärd.

Men allt sånt blir bara strunt som man kan bortse ifrån, när väl lyckan drabbar en och man blir en riktig människa. Då gör det ingenting. Allt väger upp skiten, som den fete men glade sa. Man slipper spy på petitesser när man får älska, får en livskamrat, får sova bredvid någon, får levande ljus som man i ärlighetens namn tycker är rätt trevligt,  får recept rabblade på det där sättet som skulle vara alldeles för svårt att förklara för någon utomstående,  får läsa godnattsaga och vara tandfe, får berätta saker som ingen annan vet, får känna sig behövd av någon, får kyssa de ljuvligaste läppar eller när man får drunkna i ögon som är så isande blå att man vill frysa ihjäl.


Men det räcker uppenbarligen inte. Det är den där lille cyniske djävulen som bor inom mig. Jag hatar honom. Jag älskar honom. Han är så äckligt van att lyssna på Thåström och dricka sina folköl. Det är han som längtar ut. Den helsköne fan. Han har hela tiden vägrat att ta när jag är sådär gulligullig och säger att jag älskar henne. Han har vägrat tacos och Idol på fredagkvällen. Han har vägrat sätta Cornelis åt sidan för nåt jävla dinosarietåg på nån barnkanal. Han fullkomligt avskydde när jag skrev mitt allra första <3-a (hjärta) på facebook. Han ville verkligen inte vara med när jag satt på parmiddag på midsommar, istället för att ligga aprak i nåt jävla dike längs landets västra kust.

Han hatar mig, för han älskar olyckan. Han tycker det är enklare att leva på det viset. Det måste man ändå respektera honom för. Den cyniske lilla djävulen. Han är rätt paradoxal - men hey, jävligt skön. Alltid skön.

Han älskade aldrig henne, men det gör jag <3 :(





(Det är jävligt patetiskt att skriva denna typ av utlämnande blogginlägg. Men sånt gör riktiga människor, och en sån har jag ju varit....)

Jag är allt jag någonsin spytt galla över. Konsten föds ur lidelse, och jag lider inte för tillfället. Fan, eller hurra?!

Ja, här är det lika dött som en avliden. Anledningarna till stiltjen är lika många som osanna. Jag har till exempel fått ett högavlönat arbete som godisfabriksföreståndare. Det ska administreras polkagrismönster och salmiakbalkssälta dagarna i ända. Det ska hållas i telefonkonferenser om Palle Kulings vara eller icke vara, det ska ansvaras för Hockeypulver- kickoffer och förberedas kvartalsrapporter om banankolans kreditvärde.

Bara en liten uppdatering...

Det är i prekära lägen som dessa man måste göra en insats och ta ner pennjäveln från hyllan. Om så endast för en dag. Prekära valtider. Bekymmersamma opinionssiffror dag ut, och dag in. Vad fan vill ni med det här landet?

Okey, here it is:

Som sig bör tar vi på urbanana-redaktionen en välbehövlig semester. Det har varit en slitsam säsong med toppar och dalar. Såhär framåt sommarens nalkande svettningar samt internetbrist, känner vi helt enkelt att den årliga traditionen med ett uppehåll åter känns rätt.

Med svikande läsarsiffror och redaktionell idétorka känner vi att detta är rätt beslut. Vi på urbanana klagar ofta över uppmärksamhetstörstande fruntimmer, men om sanningen ska fram så har pennan inte kunnat hållas lika glödande, då vi känner just bristande uppmärksamhet. Utan allmänhetens uppskattning har fantasin haft svårt med flödet.

Kanske återkommer vi under indiansommaren, om vi inte klippt oss och skaffat jobb. Kanske återkommer vi redan snart under blommande högsommar, förutsatt att vår kära mor otippat går och skaffar inärnätt. Kanske återkommer vi aldrig, eller under helt nya former. Den som lever får se.

All ryktesspridning i frågan är osann..

Vi vill tacka trogna läsare för att ha följt denna tredje epok i urbanana- eran. Framtiden känns oviss, och endast en borgare skulle väl kunna se en ljusnande framtid. De är bra på att ljuga för sig själva. Vad vi på urbanana- redaktionen vill påpeka med detta är att om vi mot förmodan inte skulle komma tillbaka, så ber vi Eder om en sista sak som läsare; Rösta rött!

Kampen går vidare!

1, 2, 3, 4, SLUT !!!!!

Gurra, Fjodor, Thåström, Stry och Mistlur och urbanana-redaktionen


PS.  It´s better to burn out than fade away DS.

Det var dagen då Henning Mankell blev kallad terrorist och sjömanslivet inte längre kunde glorifieras. Eller egentligen var det nog noblare än någonsin. Vissa kanske oroades över om allt på något vis skulle påverka repriseringarna av Wallander om söndagarna, medan många säkert tänkte ur ett större perspektiv...

Det var dagen då stridspitten visade sig från sin rätta sida. Någon medgörlig medborgare satt säkert glad i hågen och tittade på halv åtta hos mig och fnissade åt den där lustige kommentatorn som sa så fyndiga saker, medan den cyniske bara satt och väntade på att så småningom få en gullig rapport från den andre pitten över havet, där allt skulle slätstrykas och säkert bli som vanligt igen..

Det var dagen då högern åter fick gå in i verkstan och svetsa ihop en ful liten pudel, efter att man vädrat åsikter som ju verkade så bra och härligt folkliga på de där tillställningarna där man bär blazer och tillhandahåller tonåringar bjudsprit, men som senare när riktiga männsikor fick ta del av det, till och med lät mindre intelligent än de där färgglada kuverten som fru partikamrat glatt föreslog för en tid sedan..

Mer än så säger vi nog icke för nu, då man faktiskt bör vara berusad om det ska skrivas ogenomtänkta saker. Då har man iallafall något att skylla på om man skulle råka få kritik för det man sagt. Trots att man, även hur galet packad man nu var, aldrig skulle uttrycka sig lika fantastiskt, jävla dumt som unghögern..

Ja,det var väl dagen för idag. En helt vanlig dag. För allierade och allianser...   

Puss!

Jag er så lyklig för snart ska jag ta äxaamen. Ock då får man ett papper som visar hur duktig man är så man lettare kan skaffa sig ett job pluss att det redan kåmmer bli så himmmla lett att få job endå om man rösstar på folckpartiet för dåm vill att man jåbar uttan lön och då vil arbetsjivarna såklart anstella en ju och det tyker jag låter som en super bra och jete viktig fråga så att folk får nått att göra och inte dreller runt på stan med sossial bidrag som turckarna och derför är det också jette bra att kommunerna kräver en mot presstassion av dom där arrab dreggen som intte värkar vilja ha ett jobb utan bara liger hemma på mattan och ber till han Muslim eller vad han nu heter typ fäm gånger om daggen typ för det är faktist jette lett att få ett jåbb om man bara vill för till äxämpäl kan man fråga om man får jåbba hos mamma eller pappas firrma eler vadsomhelst barra man tarr tag i det själv  som vi libberaler..


MVH RÄTORICK ÄXPÄRT FÖR ALI-ANN SÄN

Idag sökte jag jobb. Det är svårt med sånt där. Speciellt det där personliga brevet. Det är alltid ett förbannat vågspel vilken nivå man ska lägga sig på. Hur ingående vill de där chefs-asen egentligen ha det?

 Jag skulle ju kunna skriva en längre novell om den där gången då jag sjöng duett med Nick Borgen i ett sjaskigt trubadurtält i Sunne. Eller om att jag firat midsommar tillsammans med Anton Körberg, en kväll med snäppet för hög promillehalt och alldeles för många obekväma frågor om hans fars förehavanden. För att verkligen sticka ut ur mängden kunde jag avsluta med att berätta om min kärleksaffär med en deltagare i nån halvtaskig tv 3- dokusåpa...

Men det verkar bara skrytsamt att berätta om sina upplevelser med vip- folket. Framförallt är det nog jävligt irrelevant att babbla om några c-kändisar i sitt personliga brev... 


Dock funderar jag på om det inte vore bäst att vara totalt brutalärlig i sin ansökan. Istället för det där stycket om att man "är en mycket social person som tar egna inititativ och älskar att träffa nya människor. Lite av en social kameleont skulle jag kalla mig", så kanske man tjänar på i längden att skriva sanningen utan den där inlindade formuleringen.Något i stil med "Jag springer på krogen och skriker okvädningsord efter kreti o pleti. Ibland blir jag så full att jag svamlar med allt från uteliggare till sliskiga direktörer, eller vad fan som helst. Det gör mig detsamma. Kalla det social jävla kameoleont om du vill".

Och sådär fortsätter det. "Jag är inte rädd för utmaningar och att lära mig nya saker. Jag är prestigelös och en lagspelare som har lätt att ta egna initiativ". Varför kan vi inte vara lite ärliga istället?!  " Helst skulle jag bara dricka kaffe och diskutera fotboll i fikarummet. Jag får panikångestattacker av utmaningar som t.ex. att råka trycka på fel knapp på fjärrkontrollen. Det tog mig 2 år att förstå internetbankens dosa. Visst gör jag väl vad du säger åt mig, din gamla översåte. Men aldrig ett handtag utöver det som förväntas av mig."

Ja, ni märker kanske att jag har svårt med balansgången i mina personliga brev. Antingen blir det gamla trötta klicheér eller så ska det skrivas tårdrypande berättelser om när ens gamla undulat gick till den eviga vilan. Nägon gång ska jag även testa hänsynslös uppriktighet..

För ingen sund människa kan väl verkligen vara så där äckligt jävla positiv och fantastisk som det ska ges sken av i ansökningarna. Det borde ju rekryteringsfolket också veta, och således avfärda dylika brev som preteniös förbannad dynga...

Men men, idag fick det bli de där insvepningarna och utnötta uttrycken. Det går säkert fler tåg där jag får chansen att beskriva min storartade svinighet utan tillstymmelse till pardon. Ett lyhört, utmaningstörstande, initiativrikt, socialkompetent, erfaret och många bollar i luften- uppskattande jävla svin, såklart..  

...GÅUPPGÅTILLJOBBETJOBBAJOBBAÄTALUNCH,SAMMA SAK HÄNDER IMORGON. JOBBAÅKATRICKHEMÅSÄTTASEJÅGLO. DE E INGET LIV, DE E SLAVERI...

Tack Gud! Tack för denna veckas onådiga vrede. Jag vet att du tänker på mig, din gamle bög. Jag vet att dina prövningar skola bli svåra. Jag vet således vidare att prövningens tid är svår, och att jag aldrig borde käkat en helvetes massa äpplen. Så därför är jag sannerligen tacksam och förstående...


 Du verkar vara den där typen som sänder olycka i stora klasar. Jag har förstått det nu. Du kan ta det lugnt. I get your message. Jag förstod redan när du skänkte världen html. Jag förstod redan när du ville skänka mig diabetes. Jag förstod redan när skit hände, och händer. Jag förstod redan när jag föddes som en son av fittighet. Jag förstod så tidigt, så osunt jävla tidigt. Jag förstår, din jävla idiot. Jag förstår.

 Men för Satan, kunde du inte hittat på någon mer kreativ prövning än 800 kronor i böter för urinering på allmän plats?! Din fitta..

...JUST A STRANGER ON THE BUS...

Det kunde man ju ge sig själva fan på. Att undertecknad skulle göra en Kallur och snubbla på nån häckfan och skrapa upp både knän, visdom, mödom och heder några meter från målsnöret. Det var ju egentligen ganska väntat. Här är det jävlarimig inget ända in i kaklet, här prioriteras slentrianmässighetens försöka duger. 

Idag skrevs nämligen med all sannolikhet  den första underkända tentan i den urbananaiska akademiska tideräkningen. Jag sa ju att hederligt folk inte ska syssla med sånt där! Det är brillrävarna och matematikasen som ska syssla med obegripligheter. Sa jag inte det, kanske?!

Om det finns en Gud, så kan nog inte ens Han hjälpa mig. Eller hon eller den eller vafan. Det skulle skrivas divar och javaskrifter och taggar och Gud vet vad, om han nu fanns. Allt enligt engelska anvisningar. Som om det inte var nog straff för hjärnverksamheten att behöva tränga undan porr, öl och knäckebröd  för att ge plats åt omöjliga koder. Nej, den var även tvingad att sluta dagdrömma om ett liv som sjöman så att den anglosaxiska prosan skulle rymmas. Bugger, twat och wanker sa min arma hjärna och insåg det oundvikliga.

Det blev kortslutning. Jag är trots allt bara människa, ingen robot. Ingen webdesigner heller, det är ett som är säkert. Den gnutta hopp som återstår är att läraren får en stroke vid rättningen av tentan och spiller bläck som på något jävla vänster formas till ett vackert G. Men hoppet är ju som bekant det första som lämnar människan..



 Det verkar bli sisådär med den där examen som skulle hämtas ut inom en snar framtid. I pissiga augusti är det omtenta. Och ska jag ändå tvingas lära mig denna smörja innan sommar blir höst verkar det lägligt att förena nytta med nöje. Därför säger jag hej då och surfar in på pornhub och studerar deras källkod.

...BÖRJA LEVA, MÅ DÅLIGT KONSTRUKTIVT...





 

Att för kvinnor ha i åtanke då komplimanger ska delas ut:

Jag sitter i en soffa utkikandes på ett duggregn, och väntar på någonting. Kanske en befriande ölbutelj. Men det är onsdag och omständigt och knappt legitimt att ägna sig åt rusdrycker denna dag. Jag har inte sett en levande själ på hela veckan. Bara en halvdöd expedit i mataffären, dit jag efter många om och men vandrat för införskaffande av nikotin och ungkarlsmässiga piroger.

Det känns som om jag blivit folkskygg. Inte så att jag avskyr människorna, men om det ska bedrivas sociala verksamheter får fan någon annan bjuda upp till dans. Folk är mest ivägen. Istället sitter jag endast iförd kalsonger och glor på nyheter på teckenspråk. 

Nyfiket försöker jag snappa upp några sköna oneliners att vifta fram med händerna, om man skulle träffa på någon dövstum skönhet i framtiden. Hittills har jag kommit fram till att Göteborgs kommun tecknas genom att dra fingrarna fram och tillbaka på skuldran. Det är dock oklart om jag uppfattade skiten rätt. Logik finns ju som bekant ingenstans. Å andra sidan är det även oklart vilken nytta jag skulle kunna ha av att teckna en gammal fiskarekommun för någon döv stackars jäntunge..

Och där bytte de till nyheter på finska. I Finland dricker man sprit och knivhugger varandra. Jag skulle säkert kunna snappa upp några sköna oneliners där också, men det är bäst att låta bli. För det första kan vi snacka ologik på hög nivå, och för det andra har den där violinisten jag skulle ha användning för mina oneliners på, redan legat med människor jag helst inte vill bli buksvåger med. Sen kommer det säkert nån arg, blekfet syssling och viftar med sin nyslipade stilett och skriker sataanaa routshiiii- bögalainen, om jag ens försöker närma mig grannflickorna i öst...


Nej, det är mest likgiltighet nu. Regna, sova, skita. Livet i vardagen. Nu väntar jag istället på helg och valborg, då vi kan fly denna meningslösa soffjävel för ett tag. Nej, hög tid att kolla vidare på det eminenta programmet uutiisseet. Det är en mycket intressant intervju med en samisk journaliststudent som jag för Guds skull inte vill missa. Living the dream!

...JAG SITTER I ETT DUGGREGN, OCH VÄNTAR PÅ MIG SJÄLV...

Dansa i neon med Thorsten Flinck- now that´s a whole different story!





Glöm ej att läsa Min oskuld och Pearl Harbour.... o.s.a.