urbanana

Egentligen borde man lägga ner
Senaste inlägget fick tvåsiffrigt antal kommentarer. Så nu är man väl egentligen på toppen av sin bloggkarriär. Vore fint att lägga pennan (tangentbordet) på hyllan kanske. Men, tänker jag, det finns säkert några människor som vill läsa inlägg om annat än dyra väskor och produktplacerade ansiktskrämer. Nä, då vill jag ge mig själv en eloge och säga att det är trevligare att läsa om saker som sex (nåja), drugs and rock n roll.  Även om preteniösa modehoror kanske har en mer frekvent uppdatering, så måste ju andra bloggar få leva lite emellan inläggen för att ha något att berätta. Hur svårt kan det vara att sno en bild från nån jävla Elin Kling, klistra in och säga precis ingenting?!

Bulimivickan fick sin gymdanne
Ja se på fan. Prinsessan fick sin prins. Tv4 sänder extra hela dagen. Åå, gud vilket ståhej. Suug min slake drake! Det verkar ju rimligt att ha kvar nån jävla monarki i demokratins förnämliga, välfärdssamhälleliga, avlånga land. Eh, lägg av, lägg ned. Fast nyheten ger säkert ett mycket genomtänkt och givande inlägg för Blondinbella. Det är ju bra för något exklusivt läppglansmärke som kan promotas i samma inlägg. Det är ju kul att läsa om också. Skiiitnaajs att hon fick Danne. Lägg av, lägg ned. Fast innan ni lägger ned, så kan ni skänka Madeleine en natt till mig...

Inatt kommer det kosing. Vilket innebär en svinarhelg. Man kanske får ta o fira rikedomen med fint borgerligt flasköl i stället för burk. Det är vad jag kallar vardagslyx. Och appropå kungafamiljen, vad är väl en båtsemester i St Tropez för skattepengar, mot en flådig flaskölskväll i Karlstad för ärligt lånade CSN-pengar?!

Han mindes en tid. En tid då allt inte var så jävla svart och vitt. Innan verkligheten gjort honom till ett negativt kryp. En påse lättsaltade chips framför en episod av Rederiet, tillfredsställelsen av en stinkande hockeyhandske eller en tro på vacker kärlek. Han grät av ilska när Håkan Mild bommade ramen totalt, och trodde att livet blir nog inte värre än så här. Men dom vann ändå, och den stora världen bjöd in till nya bekymmer. Större med tiden. Efter 1994 blev världen en jobbigare plats. Livet trängde sig på som en objuden gäst, smög sig på steg för steg.

Han insåg att det svarta och det vita blivit svartare och vitare sedan ölen presenterat sig. Men han gillade det. Rederiet och de stinkande hockeyhandskarna fanns inte mer, men det blev så lätt att generalisera. Kärleken fanns inte heller. Han hade testat någon gång, med det gick åt helvete. Men han gillade det. Det blev så lätt att inte bry sig om sånt där som bara tofflar och tråkiga individer sysslade med. Egentligen ville han bara vara någon cool mystisk singer/songwriter, men fingrarna förstod inte hur man hanterade en gitarr.

Så verkligheten kom ikapp och det var dags att försöka bli vuxen. Utbilda sig. Verka engagerad. Låtsas söka jobb och sån skit. Men att skriva bra saker om sig själv till någon dryg arbetsgivare med ledmotiv som flexibel och många bollar i luften, låg inte i hans natur. Och CV:n och fackförbund och A-kassor. Vuxenliv. Att dra på sig hundratusentals kronor i skulder på en utbildning verkade enklare. Iallafall tills det skulle bli dags för cv:n och dylikt , då världen skulle komma ikapp igen. Överskott på utbildade människor inom branchen, då gäller det att visa sin flexibilitet och sinajävla bollar i luften. Men allt det där var i framtiden, tänkte han. Nutidens problem är ju nu. Fuck it. Snart skulle han kanske bli en singer/songwriter med whiskeyröst. Förhoppningsvis dö en rock n roll-död vid 27 års ålder på något sunkigt hotell i Leeds.

Han köpte en påse lättsaltade chips och laddade ned en säsong Rederiet. Men han insåg att det inte var samma sak. Lättsaltade chips var för tråkiga och alldeles för intetsägande i dagens samhälle. Och Rederiet gjorde honom bara frustrerad. Regina Lund var med. Han blev  arg över att han inte legat med henne som Thåström gjort. Och då var han tillbaka till whiskeysångardrömmen. 

Pilsner, porr och pasta. Vita och enkla saker att förstå sig på och uppskatta. Vaginor, vuxenliv och vemod. Svarta och komplicerade saker som han nog aldrig skulle förstå. Det var enklare sommaren 94, tänkte han och målade fan på Håkan Mild.  


Den tiden var förbi, skulle aldrig åter bli.  Alldeles för svår att hitta, svårt för en bitterfitta...

Samba
Pelé.Romario. Bebeto.Ronaldo. Dunga..Ronaldinho.Kaka. Tsss..Idag har jag lyssnat till den bästa brassen. En brasilianska. Eller ja, stockholmsbrasilanska. Idag var det nämligen informatörsdagen där vi fick lyssna till denna fantastiska kvinna. En fröjd för örat. En fröjd för ögat. Hon kallade sig Elaine Bergqvist. Hon var mycket intressant att lyssna till, dock skenade tankarna iväg till en romantisk månskensnatt på Copacabana, dansandes en slowsamba iförd endast glittriga tangatrosor, både hon och jag. Det enda som lyste upp den vackra natten var min bleka ända, medans hennes gyllenbruna blev ett med den finkorniga sanden. Vågorna böljade i takt med .... Hmm, ja hon var som sagt mycket intressant att lyssna till. Även Jan Eliasson var där och diskuterade politiska konflikter. En mycket kunnig man. Dock skulle världens alla konflikter behandlas och förklaras på 45 minuter, vilket blev lite lätt rörigt. Hursomhelst var det en trevlig dag... Soluppgången närmade sig. Hennes leende var vackrare än havet. En lätt bris drog genom hennes krulliga hår. Hon sade något om att hon kommit för att lära mig härska. Jag höll andan och insöp hennes skönhet. Denna morgon skulle.....



Raffle
Nu sitter man här lite småförälskad. Det är antagligen bristen på dricka den gångna helgen som gjort mig lite emotionellt instabil. Som tur är ska det bli ändring på det snart. På fredag ska jag ta mig en stänkare i Säffle av alla ställen. Det är nämligen stormatch i div.2 hockeyn. Derby mellan Säffle och Åmål. Så det blir en lite lagom trevlig förfest innan återfärd till Karlstad för vidare svinerier. Nu ska jag bara skrapa ihop lite kulor till dess. Men vem behöver egentligen rikedom och materialistiska ting, när kärlekens ljuva krydda finns?! hahahöööhöööhööö...