urbanana

Det är inte lätt att leva i en värld full av onda sammansvärjningar. Hela tiden får man titta sig över axeln efter hemliga spioner, lustmördare och kvinnor i grupp.

Måhända att jag är lite mer konspiratoriskt lagd än gemene man. Men det är bara för att jag vet bättre än alla er godtrogna stackare. T.ex. den där sanningsrörelsen som tror att usa själva ligger bakom elfte september, är verkligen gårdagens nyheter för mig. Jag har vetat allt det där sedan den tolfte september 01. George Dubbelve är väl för fan en konspiration personifierad. Han bär cowboyhatt och utstrålar sängvätarhämnd.  Det är som det gamla ordspråket: Du skola aldrig lita på människodjur i hufvudbonader.

Lägg därtill Michael Jacksons död. Den kom lite väl lägligt, va?! Förbannat passande att skylla på överkonsumtion av diverse piller, när man har miljardskulder att betala. Jag hade också låtsas vara död i ett par år, om jag visste att folk skulle köpa mina best of- skivor, som om det vore örontops. Han ploppar nog upp snart som gubben i lådan, när livet under jorden blir för långtråkigt, eller att småpojkarna han har med sig där får ett testikelsläpp och plötsligt är i puberten och för gamla..

Har man dessutom sett dokumentären konspiration 58 så vet man även att varken fotbolls-vm i Sverige eller månlandning har ägt rum. För i dokumentärer använder man inte skådespelare, och då är det på riktigt...

Det sista och mest konkreta beviset för att världen är en ond sammansvärjelse, är att tv4 sänder Förkväll. Där kan vi snacka fittighet i överflöd. Jag hamnade av någon outgrundlig anledning framför detta helvete på jorden, häromdagen. En enda lång parad av starka kvinnor som kommit ur depressioner, yogafetischister, Elin Kling och andra Lucifer-mässiga ingredienser. Det enda positiva med programmet var att Regina Lund medverkade. Inte för att hon är min största idol, utan för att det tog slut mellan henne och Thåström, vilket resulterade i det fantastiskt spröda, känslosamma skivspåret Över sundet. Tack, Förkväll! Eller nåt...

Jag ger mig fan på att jordelivet är världens bästa tv-spel som den där killen Gud sitter och spelar hånskrattandes. Just nu sitter han väl på level 2, där uppdraget är att ge alla ovaccinerade svininfluensan. Fast det är klart att det blir svårt, när även svininfluensan är en konspiration. Men på något sätt lyckas han nog. Den jäveln.

Jag skulle inte kalla mig paranoid, utan hälsosamt misstänksam. Nej, nu får jag sluta skriva. Måste regla ytterdörren innan Säpo stormar in, efter mitt avslöjande om att hela världen är en elak sammansvärjelse. Man har ju hört om det där FRA, som övervakar vartenda litet tangenttryck.

Kuken, snart kommer ryssen..

...JORDEN ÄR PLATT, ALLA HAR FEL...

Jag har varken tid eller ork att skriva något. Viktiga jävla akademiker måste nämligen läsa om gubbar med viktiga åsikter, så att man kan referera till inavlade teorier om hur verkligheten ser ut. (Turesson 2009:212).

Nä, då passar det bättre med lite vackert svensk kulturarv. Fula gamla våldsrullar med Thorsten är ett bra botemedel och en fin motpol om man vill glömma gråa gubbar för en stund. Sug min slake drake (ibid.)!!!

Ja, jävlar, det är inte lätt. Undertecknad hade planerat en stillsam dag utan störningsmoment. Men under dagen har jag fått telefonsamtal från cirka 25 reklambyråeer, som vill sluta lukrativa avtal med mig som art director, efter att de sett min nya fina header. ( Header är ett uttryck vi AD:s slänger oss med för den där bilden högst upp). De som ringt och tjatat har uttryckt sig med superlativ och berömmande ord som " Ett genuint hantverk" och " Du är så minimalistiskt futuristisk i ditt skapande".

Hemligheten i mitt skapande är dock att inte slänga sig med avancerade program som alla macintosh-människor gillar att skryta med. Jag använder en något mer avancerad version av paint. Paint.net tror jag bestämt att det hette. Sedan klickar man bara lite vilset i menyerna, sedan trycker man ångra, och klickar på något nytt, och sen blir det bra. Ungefär. Fast nyckeln med min skapelse är ju i ärlighetens namn att jag lyckades få fram text som ser ut att platsa i ett hotbrev. Då kände jag mig genast mycket tuffare, och vågade fortsätta utan att vara rädd att datamaskinen skulle sprängas.

Och slogans är viktigt, det vet ju alla vi som någon gång lekt copywriters. Och i skolan har jag lärt mig att det är kul med slogans som rimmar. (Gissa slogans är f.ö. det enda vi sysslade med de första två åren på universitetet)
Jag ville rimma på bitter, för jag tycker nämligen att det är jättetufft att vara bitter. Först hade jag tänkt att använda " För bitter för twitter". Men det tyckte jag var lite gay. Nu är det ju faktiskt ganska gay att lägga ner tid på någon header i sig, men det är en annan jävla sak..

Jaja. Man kan dividera länge om det här. Det viktigaste att komma ihåg är ändå att ur lidelsen föds konsten. Och lida, det kan jag. Just nu lider jag svårt av att mjölken är slut och tånaglarna behöver klippas. It´s the purest form of art, people!


Det är en ära för mig, men en stor sorg för övriga yrkesbranscher att jag nu hittat mitt kall, och titulerar mig från och med idag grafisk formgivare/art director/copywriter/krokikonstnär...

...WORLD PAINTED BLOOD...

Varje gång jag vaknar hoppas jag att det ska ligga en färdigskriven uppsats och tio miljoner i ovikta tusenlappar på  bordet. Eller åtminstonde en trånande städkärring som vill ha sig ett dopp efter att ha dammat av mitt hem. Men sådana underbara ting händer ju bara i Hollywood- produktioner och östeuropeisk budgetporr.

Mitt liv är mer ett sorgligt franskt drama, eller för den delen fransk porr. Där folk inte ens har vett att raka könet innan det ska basuneras ut framför nån high definition kamera, med superduperultra-zoom. Nej, fyfan säger jag. Det är bara till att ta tjuren vid pungen och göra det själv. I morgon ska det skrivas uppsats på allvar, och kanske rakar jag könet. Hur jag ska fixa tio miljoner i ovikta tusenlappar är ännu oklart. Men när jag väl fixat det, ska nog inte den där städkärringen som utför extratjänster heller vara så svårt att ordna.  Om inte annat kan man ju alltid klippa sig och skaffa ett jobb, eller köpa kostym och rösta blått. Möjligheterna är oändliga..

En bra karl reder sig själv. Det är så jag måste tänka en dag som denna, i ett land som detta. Fast lite hjälp av östeuropeisk budgetporr kan väl knappast skada självständigheten?!

...MAN SKALAR DOM FÖRST, FÖR MAN ÄTER DOM RÅA. SEN BYTER MAN ÅSIKT OCH ALLA BLIR BLÅA. DADADADADADEJ...

Att träffa gamla flickvänner som man överöser med superlativ och Shakespeare- monologer, är inget att känna ågren inför. Likaså bör man inte sörja när man kommer hem till ett hem som knappt är värt att kalla hem. Visst kunde man önska en gemytlig väggbonad, där blonda flickor dansar på en sommaräng i sina folkdräkter och budskap som "Mitt hem är min boning" skrivet med versaler fyller rummen med hemtrevnad.

Men livet är ju ingen lapdance på rosor, direkt. Hemmet är mörkt, smutsigt och ensamt, och det där om gamla flickvänner är förbannat osant när det skrivs i pluralis.  Jag har bara haft en s.k. flickvän i postpubertal tideräkning. (Men satan vilken don juan jag var på skolgården i mellanstadiet, då man fortfarande kunde få en puss i utbyte mot några Jenka). Those were the days..

Vad jag vill ha sagt är att det vore onödigt att hänga upp sig på småsaker. Som ludd i torktumlaren, eller livet. Därför tänker jag avsluta med något underbart som hänt idag. Jag har ätit mammas hemlagade matbröd, med Kalles prickiga kaviar på. Smakade förträffligt. När sådana små vardagsunder kommer till min mage är det lätt att bortse från smutsen, dekadensen och ångesten. Så jag ska förnöjt se tillbaka på denna regniga måndag den andra november, med glädje i sinnet. Även om det var en förbannad kukdag som man likagärna kunnat sova sig igenom. La dolce, jävla, vita....

...INGENTING AV DET HON ÄLSKADE, FRÅN BÖRJAN, TILL SLUT, BLIVIT KVAR...