Summer of navelpilleri
Nu är ju inte den här perioden vi kallar sommar riktigt över ännu, men jag räknar inte med några mirakel den återstående tiden heller. Efter förra årets sommaruppehåll på den här sidan vi kallar blogg, gjorde jag en sådan där aftonbladsmässig, trendig what´s hot or not- lista. Det blir det inget med i år. Om nu inte trissguden vill mig väl, eller att ensamma hemmafruar mot betalning vill ha mina diverse tjänster till förfogande. Då kanske det blir en listjävel. Nej, och ursäkta min borgerliga tankebana; Utan pengar skapar man inte mycket minnesvärt. Och jag är fattigare än ett luder med kyskhetsbälte...
Fast om jag tänker efter har jag levt i en sommaridyll. Iallafall om jag hetat typ Barbro och Bengt, och varit ett medelålders trångsynt par som älskar krattning och blomvattning, samt blir småpilska av att prata väder och vind. För sådant är livet på landet, gott folk. Och där har jag levt. Levt, i ett sorts ultrasvennigt sommarvykort. Där finns inte mycket att göra förutom att pilla navel och dra en tralla. Nej, nu ljög jag. Inte kan man bara dra en tarzan hur som helst när man bor hemma hos mamma. Inte ens det. Så, ja, det är väl mest naveln som är utsliten...
I övrigt har sommaridyllen utgjorts av en hel del deckarläsande i mors hammock ( Jag orkar inte fortsätta understryka svennebananigheten mer). Och visst kan jag erkänna att det är mysigt att ibland läsa om nån jävla van Veeteren av nån jävla girig Nesser som döper sina jävla karaktärer till jobbiga tyskklingade namn bara för att sälja ett par fler lättsmälta jävla pocket i mellaneuropa. Det är förbannat mysigt från och till. Och visst kan det vara trevligt att jäsa i en hammock och ströläsa om nån grinig Evert som kallar sitt organ för supersalamin av nån gammal svullen kriminalproffessor som hänger ut förortskids i teve. Det är förbannat trevligt från och till. Men det är inget man skapar några roliga listor av. Om jag inte döper om mig till typ bokhora och recenserar böcker vill säga, men det blir fan ingen lyckligare av det heller...
För i längden blir jag bara förbannad av att läsa dessa nordiska deckare. Det som stör mig mest är att alla dessa författare ska få in ordet paradoxalt cirka sjutton gånger per kapitel. "Hon hade käkat ett kilo salta pinnar, ändå var hon en surfitta. Paradoxalt". Typ. Det är jävligt tröttsamt att läsa när allt ska vara så paradoxalt för fiktiva kriminalkommisarier hela tiden. I protest ska jag bojkotta ordet på obestämd framtid. Något annat jag blir trött på är pocketböcker med för liten text. Och så ska det helst vara tryckt på sånt där brunt jävla miljöpapper som inte ens duger att torka skitan med. Har man detta i åtanke är det inte så mysigt att ligga där i hammocken och leka sommarvykort längre...
Jag kräver tyvärr lite mer än Barbro och Bengt av min sommar. Men jag har ju faktiskt varit på Öland bland mord och hemskheter. Och hånglat i folkpark. Och åkt gräsklippare. Och inte legat 2009. Och buggat med tanter. Så det kanske får bli en listjävel om ett tag ändå. Så med handen på hjärtat, man kan ju skapa en del minnesvärt utan pengar, trots allt. Tacka fan, att jag kunde kväva den blåblodiga tankebanan till slut ändå.
Så trots att jag inte haft ett öre mer än det där ludret med kyskhetsbälte, har jag levt ett rikt liv. Paradoxalt...
... I GLÄDJE OCH SORG, HYDDA OCH BORG...
Fast om jag tänker efter har jag levt i en sommaridyll. Iallafall om jag hetat typ Barbro och Bengt, och varit ett medelålders trångsynt par som älskar krattning och blomvattning, samt blir småpilska av att prata väder och vind. För sådant är livet på landet, gott folk. Och där har jag levt. Levt, i ett sorts ultrasvennigt sommarvykort. Där finns inte mycket att göra förutom att pilla navel och dra en tralla. Nej, nu ljög jag. Inte kan man bara dra en tarzan hur som helst när man bor hemma hos mamma. Inte ens det. Så, ja, det är väl mest naveln som är utsliten...
I övrigt har sommaridyllen utgjorts av en hel del deckarläsande i mors hammock ( Jag orkar inte fortsätta understryka svennebananigheten mer). Och visst kan jag erkänna att det är mysigt att ibland läsa om nån jävla van Veeteren av nån jävla girig Nesser som döper sina jävla karaktärer till jobbiga tyskklingade namn bara för att sälja ett par fler lättsmälta jävla pocket i mellaneuropa. Det är förbannat mysigt från och till. Och visst kan det vara trevligt att jäsa i en hammock och ströläsa om nån grinig Evert som kallar sitt organ för supersalamin av nån gammal svullen kriminalproffessor som hänger ut förortskids i teve. Det är förbannat trevligt från och till. Men det är inget man skapar några roliga listor av. Om jag inte döper om mig till typ bokhora och recenserar böcker vill säga, men det blir fan ingen lyckligare av det heller...
För i längden blir jag bara förbannad av att läsa dessa nordiska deckare. Det som stör mig mest är att alla dessa författare ska få in ordet paradoxalt cirka sjutton gånger per kapitel. "Hon hade käkat ett kilo salta pinnar, ändå var hon en surfitta. Paradoxalt". Typ. Det är jävligt tröttsamt att läsa när allt ska vara så paradoxalt för fiktiva kriminalkommisarier hela tiden. I protest ska jag bojkotta ordet på obestämd framtid. Något annat jag blir trött på är pocketböcker med för liten text. Och så ska det helst vara tryckt på sånt där brunt jävla miljöpapper som inte ens duger att torka skitan med. Har man detta i åtanke är det inte så mysigt att ligga där i hammocken och leka sommarvykort längre...
Jag kräver tyvärr lite mer än Barbro och Bengt av min sommar. Men jag har ju faktiskt varit på Öland bland mord och hemskheter. Och hånglat i folkpark. Och åkt gräsklippare. Och inte legat 2009. Och buggat med tanter. Så det kanske får bli en listjävel om ett tag ändå. Så med handen på hjärtat, man kan ju skapa en del minnesvärt utan pengar, trots allt. Tacka fan, att jag kunde kväva den blåblodiga tankebanan till slut ändå.
Så trots att jag inte haft ett öre mer än det där ludret med kyskhetsbälte, har jag levt ett rikt liv. Paradoxalt...
... I GLÄDJE OCH SORG, HYDDA OCH BORG...
