urbanana

Ack Värmeland du sköna, döda hundar och ängar gröna. Så har den hemska ulven bitit ihjäl någon stackars jycke igen. Buhu. För in i hela helvete, hur länge orkar de inavlade jävla Fristadsjackorna gnälla om den förbannade vargen?! Varenda dag får John Deere- kepsarna från typ östra Ekshärad gråta ut i lokalpressen. Och när det mot förmodan inte gråts ut från den sidan, är det skogsmullar från Länsstyrelsen som yrar om ekosystembalans. Jag orkar inte mer. Har aldrig sett maken till ointressantare debatt. Lås in hundjävlar, offerlamm och håll käften, så går det nog bättre...

Naturligtvis är det stockholmarnas fel när grannfrugans dvärgtax blir biten i svansen?! Har man sitt bästa argument i att säga "Släpp ut en varg på Sergels torg då, får vi se hur det går", finns det nog inte mer att säga. Dessutom är jag relativt säker på att en varg hade fört sig bättre i hufvudstaden än gemene gevärviftare från övre Torsby. Och till de gnällande i andra ringhörnan av debatten: Moder Jord exploderar nog inte heller om gubbjävlarna får leka Clintan och skjuta lite varg, once in a while..


Skjut en varg! Skjut en jägare! Skjut en hund! Skjut en snut! Gör vad som helst, bara 98% av den värmländska agendan slipper vara en sorglig wolfmix av trångsynta glesbygdsgubbar och trädkramare.


Och inte nog med det. På sportsidorna i de värmländska tidningarna ser jag bilder på den värsta vargflocken av de alla. Mongotanter och småbarn i lilagula reklamhattar och ansiktsmålning, som äter varmkorv för femti spänn, och ropar Färjästaaa. De fattar inget av vad de ser, men visst fan har de kul där i sin sittplats som kostade en halv månadslön.  (Detta stycke text presenterades av Telenor, Ica och Sälj Er Klubbsjäl till Satan AB)

Skyddsjakt, någon?

...DE E VARGEN, DE E VARGEN, DE E VARGEN DU HÖR...

Idag fick jag hem information om mitt pensionsbolag. Man får tydligen ett sådant även om man inte väljer något. Det är dumt tycker jag. De där kronorna som sparas kan någon annan få. Inte fan blir jag pensionär. Det vill jag inte ens. Det verkar sannerligen ovärdigt att hasa sig fram med hjälp av rollator. Och stå bakom gardinen och kika på ungdomens förfall verkar inte heller det vara speciellt stimulerande. Fast en positiv aspekt av åldrandet är ju alla goda vetelängder att förtära. Men det är nog det enda ljusa att se fram emot på ålderns höst. Jag som är så morgontrött skulle aldrig kunna klassas som en renrasig pensionär. För individer över 60 år måste nämligen stiga upp i ottan, för att få vara med i gänget. Det vore sannerligen olyckligt att försova sig till PRO- bowlingen som börjar 07.45. Elvakaffet erbjuder troligen inte samma njutning om man inte fått vara uppe i fem-sex timmar innan det ska slurkas blå mocca med bit. Och bridge vet jag fan inte heller hur man spelar...

Även om jag skulle vilja bli pensionär, för det där vetebrödets skull, så vill nog inte vår Herre det. En normal homo sapiens blir väl sisådär 80 jordsnurr. Men mina förhållanden skulle inte klassas som särskilt normala. Till att börja med har jag en bukspottskörtel som bestämde sig för att självdö en regnig försommardag 1999. Organludrets dysfunktion drar säkert ned mig till 65. Sedan super man i Christer Pettersson- klass, vilket torde hacka ner livslnjen ett par decimeter. Och med supning kommer rökning, mosbrickor, våldsbrott, hivsmittor, narkotikum, terrordåd, alieninvasioner och blitzkrieg. Så det är kört, Lucifer står och väntar.

Nåja, en dag ska väl också undertecknad lugna ner sig lite. Vi kör på tills jag är 27. Sedan kan jag leva det där tråkiga lugna anonyma radhuslivet. Och lägger kroppen ändå av när man är 27, så är det ändå tufft att kunna säga att man gick en rock n roll-död till mötes. Då får jag skyffla glödande kol nere i skärselden ihop med Kurt, Janis och alla de andra som valde att lämna jordelivet på sitt tjugosjunde jordsnurr. Och då gör det fan inte så mycket att man missar ett par vetelängder eller en och annan spärr på PRO-bowlingen.

Kurt kan säkert lära mig spela gitarr där nere. Som right-skytt, dessutom. Så jag behöver inget jävla pensionssparande!

...LET US DIE YOUNG OR LET US LIVE FOREVER...

Jaha, nu knullar grannen. Medan jag får sitta och skriva hemtenta. Det finns ingen rättvisa i världen. Helst skulle man vilja sätta en kaffekopp mot väggen och lyssna på kvinnostön.Kanske få låtsas att man var med. Istället kallar plikten och jag får läsa om nån kärring som tjatar om ideologier och meningsskapande strukturer. Det är nog hon som skulle behöva sig ett skjut, inte grannen. Var finns rättvisan i denna värld?!! KUKEN...

Ibland kommer man till vägskäl i livet. När jag kommer till dessa vägskäl, handlar den inre konflikten oftast om att välja dekadensen eller inte. Igår skedde ett livsavgörande val. Eller nu kanske jag överdriver situationen lite, jag stod ju inte direkt med en sil heroin och övervägde att injicera. Så allvarligt var inte det där jävla vägskälet. Men ändå..

Konflikten handlade om min bonings förfall eller inte. Att städa eller inte städa, det var frågan. Mitt vardagsrum kunde liknas vid en gigantisk smutstvätthög. I den smutsiga tvätten bodde det suspekta fläckar. Främst bodde de där ljusa fläckarna i strumpor, och bildade en stelhet i textilen. Jag misstänker att någon jävel snytit sig i mina strumpor. Vad fan kan annars ha hänt?

I köket blev jag tvungen att kämpa för att behålla rollen som flugornas herre. De där bananflugorna var ett par envetna krigare. Och förökade sig snabbare än familjen Wahlgren, tamejfan. När dessa små flygare höll på att ta över köket, började jag fundera på att välja städvägen vid det där dunkla vägskälet. Men för att verkligen få fundera på mitt val, så tog jag till ett riktigt husmorsknep. Jag ställde en skål med diskmedel på bänken, för det har jag hört att bananflygarna ska ha en fetisch för att festa loss på och fastna i. Men de jävlarna var smartare än jag trodde...

När jag sedan lade mig i sängen rann bägaren över. Inte nog med bananflugor. Det finns ju för fan kvalster också. Här ligger jag och sover i godan ro, tänkte jag, medan de där små mikroskopiska kukarna nobelfestar på min arma kropp. Det var någonstans där, när jag kände oro över att kvalstren och bananflugorna skulle bilda en pakt mot mig, som jag bestämde mig. Jag är fan herre i mitt eget hus. Eller, städtant om man så vill...

Och satan så det städades. Dammsugaren sög mer än vad det görs i red light districts. Stora dammråttor, små dammråttor, smelly dammråttor. Det diskades och skrubbades. Det sprutades luktagott, med vaniljsmak. Jag var en man av 2000-talet. En som kan ta på sig förklädet och gummihandskarna, utan att förbanna sig över den moderna kvinnans ställning i samhället. När jag sedan var nere och tvättade kläder kom en kvinna och lade i en maskin. Och någonstans där insåg jag för mig själv att jag är fan jämställd. Ingen mansgris eller gubbslem. Nej, för ni ska veta att jag hade möjligheten att snatta ett par av hennes trosor som låg och lockade alldeles otvättade och snuskiga där nere i källaren. Jag kunde lätt ha tagit med mig dem och spikat upp på väggen som en trofé, så som män gör. Men 2000-tals mannen inom mig sade blankt nej. Ja, jävlar. Jag kan både städa och bete mig som folk...

Nu sitter jag här och beundrar alla skinande ytor. Andas in vaniljångor från Glade-sprayer. Känner sköljmedlets mjuknande effekt på mina kalsonger, där de ligger sköra som bomullsmoln mot mitt kön. Pissar på glänsande, kritvitt toalettporslin. Det är vackert, tamejfan...

Det finns bara ett problem med mitt vägval. Nu vågar jag varken äta eller skita. Då blir det ju disk och den upputsade toaletten kan befläckas. Det är inte lätt att vara pedant....

...VARJE FREDAG, OCKSÅ VARJE JUL...

Du förstår, jag vet inte hur riktiga människor i sina riktiga liv med sina riktiga kärleksbekymmer fungerar. Jag är bara en man som missat det mänskliga tåget. Ett kadaver som släpas efter en rostig godsvagn. Om jag visste, hade jag hållit om dig. Så som riktiga människor gör.

Men älskling, jag kan inte. Allt riktigt är förträngt. Jag önskar att vi kunde skrika elaka ord till varandra, som vi sedan ångrar. Jag önskar heta nätter, skälvande kön och kroppsvätskor. Jag längtar pms, provhytter och penisringar. Jag önskade en gång. Då jag satt på tåget. När allt var på riktigt..

Jag ville. Nu vill jag inte. Det finns en förtrollande skönhet i bitterheten. Den är en trogen vän. Den är här och nu. Det är inte du. Du är en sagovärld av röda rosor och teletubbies som överdoserar rosa sockervadd. Champagne i sköten. Mjukporr.

Du förstår, jag har inte ätit konstiga svampar. Jag försöker bara poetiskt förklara vem jag är, älskling. Vem du nu är. Om du finns. Om 100 år eller igår. En dag ska även jag hitta en verklig väg och uttrycka ord som riktiga, älskande människor gör till varandra. Den ljuva kärleksprosan...

-Älskling, sug av mig. På riktigt....

...JAG FRÅGADE POETERNA SOM SATT DÄR PÅ RAD, DE BARA GLODDE KANINÖGDA RAKTFRAM...

Nej, fy fan! Nu orkar jag inte mer. Visst kan det vara trevligt att läsa om gamla stofiler som Marx och Habermas och allt vad de nu heter. Men inte på engelska. Förbannade anglofiler, som bestämmer vilken kurslitteratur som ska läsas. Nu byter jag snart utbildning, om ingen kommer till sans. Bäst att börja fundera på vilka vägar man kan ta här i livet, om den där författaren Scannell snart får bägaren att rinna över...

Ett utbildningsbyte till sjuksköterska kanske vore något. Då får man ha Foppa-tofflor på arbetstid utan att modekännare jagar dig med blåslampa. Dessutom verkar dräkterna luftiga att jazza runt i. På sjukhus har jag även sett att anställda får åka sparkcykel på arbetstid. Det är få yrkesgrupper förunnat. Kollegorna blir ju främst av kvinnligt kön, vilket torde vara positivt. Iallafall på det sexuella planet. För sjuksköterskor är ett sällsynt pilskt folkslag. Det har jag sett på film, så det är sant. Dock verkar yrket ge lite utrymme för misstag. Det är aldrig bra, för misstag är något jag gillar att göra. Det kan så lätt uppstå jobbiga situationer, om man råkar trycka in ett stolpiller i Rutger på 3:ans anus, istället för Elsa på 4:an. Och tillgång till medicinskåpsnyckeln kan heller aldrig sluta väl. Redan på praktiken hade man väl besudlat Elsa på 4:an, i ett blandrus av rohypnol, viagra och prozac. Har man tur kanske det går obemärkt förbi, om Elsa tror det är det vanliga sketna stolpillret som inkräktat hennes bakre kärleksnäste. Men sådan tur har jag säkert inte. Och med tanke på alla importerade läkare som springer runt på sjukhusen idag, har säkert även sjuksköterskeutbildningen anglofiliska läggningar. Så nej....

Jag har även sett att universitet skaffat en utbildning som kallas hälsa och wellness, eller något i den stilen. Det hade varit något. Eller inte. Där blir jag säkert inte ens antagen. Säkert består urvalsgrupperna av lägst fettprocent och bmi, istället för betyg och högskoleprov. Och om jag kommit in, skulle säkert de andra hälsofascisterna retas för att man inte vet allt om GI-metoder och kreatinpulver. Redan första dagen skulle de spotta på mig för att jag åt fast föda till frukost, och bara spy litervis av proteinshakar över den feta jävla ölpimplaren, som tydligt inte vet sin plats i samhällshierarkin. Nollningen består nog i bänkpresstävlingar och streching-camps. Och strechar gör bara kvinnor och tvivelaktiga smygfikusar. Så nej....

Någon typ av ingenjör kanske vore något. Dock hade jag IG i Fysik A på gymnasiet, så förutsättningarna är inte de bästa. Dessutom är det säkerligen en hemsk svettodör i dessa utbildningars föreläsningslokaler. Femtio män som anser datafläktens blåsande vara nog personhygien, kan aldrig sluta väl. Det där med matematik och tyngdlagar och relativitetsteorier är nog bäst att lämna till de som kan. Brillrävarna och de socialt missanpassade. Så nej..

Det är väl helt enkelt bara att bita i det sura äpplet. The sour apple. Fortsätta kämpa i den engelska litteraturen. Snart är det över. Men jag gillar det fan inte. Det ska ni veta, anglofilhoror. You fuckin anglophilic bastard cunts...

Hajar ni det?!!! Do you shark that?!!!

...TIL I DIE?...

Det där internet är ganska modernt och bra. Alla har det, utom min mor. Jag börjar förstå kvinnan. Vad fan har jag skiten till?! Man klickar bort livet på samma jävla sidor dag ut, och dag in..

Facebook är ju tufft att ha. Där kan man nätverka, adoptera svarta får och leka maffiaboss. Det tycker folk är kul. Personligen har jag nått över 500 vänner i dagarna, så jag är nog ännu tuffare än själva facebook i sig. Min bästa vän på facebook är Uno Kronqvist från Rederiet. Han är fiktionell och aldrig påträngande. Han skriver aldrig vad han ska laga till middag eller att han ska ha myskväll med älsklingen, i sitt statusfält. Framförallt gör han inga quiz om vilken ivoriansk backhoppare eller nordkoreansk insjö han är. Sådana facebook- vänner gillar jag. Appropå gilla, så är Uno även en duktig FB-vän, eftersom han aldrig gillar sin egen jävla status. För det tycker jag och Uno är rätt märkligt att göra.  Ja, den där förbannade ansiktsboken blir nog min och många andras död...

När jag klickat runt på Facebook i ett par timmar uppskattar jag att få ta del av vad som hänt i vår vida värld. Så det brukar inledas med ett besök på vf och nwt:s hemsidor. Där är folk arga på någon varg som satt tänderna i ett par oskyldiga lamm. Sedan arbetar jag mig vidare till Aftonbladet och läser om svininfluensor eller att Carola fått en boll i huvudet. Efter det har jag min världsbild klar för vad som är viktigt att veta som god svensk medborgare..

Min tredje punkt på agendan är att läsa bloggar. Man vill för guds skull inte missa vad Fiffi tagit på sig för outfit idag. Eller om Gösta varit full i helgen. Eller om Huldas tjejmiddag blev en succé. Då kan man verka helt körd i huvudet nästa gång det ska diskuteras runt fikabordet. Och det vill man verkligen inte. Ju...

Det bästa med internet är ändå den outtömliga källan av vuxensidor.  Fast just att det finns så mycket att välja på kan även vara ett dilemma. Man kan för fan aldrig bestämma sig. Black pussy, yellow pussy, smelly pussy, ja ni förstår. Så det slutar ju allt som oftast med att man blundar och tänker på någon gammal vulgär lärarinna istället. Det är dock tack vare dessa sidor det känns värt att betala 300 kr i månaden för bredbandet. Men i ärlighetens namn sträcker sig uppskattningen av vuxenunderhållningen i intervaller a 3 x 47 sekunder/dag. Så frågan är om det är värt pengarna...

Så om ni vet något mer att göra på det här moderna internättet får ni gärna tipsa. Och inte något nördigt jävla betapet eller skit nu. Det har jag testat, och majoriteten av motståndarna där, sitter antingen med i svenska akademin eller har en proffesur i bokstavologi...


Själv ska jag ta mig en riktig funderare på om det är dags att kasta ut datamaskinen och gå skilda vägar med Com hem. Efter dagens andra intervallpass...

...MASKINER SKJUTS SÖNDER, AV ROCK N ROLL- BÖNDER...

Hjälp mig. Jag hostar. Och enligt statistiken borde jag dö nu. Eller iallafall enligt kvällspressen. Svininfluensan har krävt sitt första svenska dödsoffer i en man från Uppsala. En gång var jag i Uppsala, så risken att jag är drabbad torde vara sisådär 94,5%.

( Nu dog sjuttio barn i Afrika av undernäring)

Men det känns iallafall bra att jag kan vända mig till experter på Aftonbladet chatt. Lugnande att få prata med någon om min hosta. Tänkte först gå till en katolsk präst med mina problem, men hoppades att det skulle lösa sig ändå. Förut lät jag nämligen lite som en gris när jag hostade, så det var bäst att fråga dem som vet bättre. Men jag fick inget svar. Så nu får jag ställa min egen diagnos. Det är alltså enligt mina beräkningar 94,5% risk att jag fått svininfluensan, i och med nämnda hosta samt Uppsala- besök. De där återstående fem och en halv procenten har jag utfört en naturvetenskapligt precis kalkyl på, vilket redovisas nedan:

*3% chans är att hostan beror på de där 79 cigaretterna jag rökte i helgen.

*2,5% chans att det är vanlig jävla förkylning.

( Femton kvinnor blev just ihjälslagna)

Åååå, skynda med vaccinet då! Jag dör ju för fan här. När jag snöt mig förut formade sig snoret till en grisknorr i näsduken. Det borde vara ett tydligt omen om något. Dessutom kände jag en osund längtan av att rulla mig i närmsta lerpöl när jag var ute och spatserade i eftermiddags. Vidare på min färd fick jag lust att betäcka en riktigt vidrig sugga som korsade min väg. Sådana tankar kan smyga sig på i vanliga fall också, men ändå...

( Vart tog galnakosjukan vägen?)

Nej, nu ska jag kontakta den där katolske prästen istället. Han kanske lyssnar och kan bota mig med vigvatten eller helig bönestund. Men först är det nog bäst att hamstra ett tjog pallar desinfektionsmedel för att vara på den säkra sidan. Om jag mot förmodan inte är smittad, kan ju prästen vara det, och då är det bäst att tvätta sig efter bönestunden....

(Nu blev 109 civila bombade i krig)

Framåt helgen blir det troligen till att sätta sig i karantän. Där ska jag röka som fan, för vid det laget lär den obligatoriska lungmaskinen man nuförtiden får som patient, ta hand om tjära och andra gifter. Sedan ska jag mingla och knulla runt bland de cirka 9 miljoner andra svenskarna som lär göra mig sällskap i karantänen... 

Kanske dricker vi varsin folköl och beundrar kvällstidningarnas nyhetsvärdering.....

...LILLE GRIS, OM DU FRYS, SÅ GÖR ELD I SPISEN...