urbanana

Ibland funderar jag på om det är den här preteniösa bitterdyngan som håller mig tillbaka. Från allt. Den här löjliga jävla bloggen till exempel. Bilden av mig själv som en cynisk litenstor halvmänniska. Andras bild av mig, som en cynisk storliten människa - men hey, jävligt skön. Alltid skön.

Jag har under det senaste året fått leva vad människor skulle kalla ett riktigt liv. Med flickvän och plastkisar och fredagsmys och regelbunden älskog och gubbskämt om regeringen och hela den biten. Fan ta mig, hakkors i taket, och ta i trä - jag trivdes. Om man tar sina cynismprinciper och kastar dom på närmsta återvinningscentral ett tag, så går det tydligen att bli ganska lycklig.

Visst fan kan man spy galla över alla dessa <3-an (hjärtan) som ska skrivas i tid och otid på facebook, eller att lönlöst försöka övertyga någon att man faktiskt tycker den är fin för den den är, eller gamla ex som det ska hållas "sunda" kontakter med, eller sättet att hantera spriten på (look who´s talking), eller allt det där som gör kvinnan så underbart fantastisk och avskyvärd.

Men allt sånt blir bara strunt som man kan bortse ifrån, när väl lyckan drabbar en och man blir en riktig människa. Då gör det ingenting. Allt väger upp skiten, som den fete men glade sa. Man slipper spy på petitesser när man får älska, får en livskamrat, får sova bredvid någon, får levande ljus som man i ärlighetens namn tycker är rätt trevligt,  får recept rabblade på det där sättet som skulle vara alldeles för svårt att förklara för någon utomstående,  får läsa godnattsaga och vara tandfe, får berätta saker som ingen annan vet, får känna sig behövd av någon, får kyssa de ljuvligaste läppar eller när man får drunkna i ögon som är så isande blå att man vill frysa ihjäl.


Men det räcker uppenbarligen inte. Det är den där lille cyniske djävulen som bor inom mig. Jag hatar honom. Jag älskar honom. Han är så äckligt van att lyssna på Thåström och dricka sina folköl. Det är han som längtar ut. Den helsköne fan. Han har hela tiden vägrat att ta när jag är sådär gulligullig och säger att jag älskar henne. Han har vägrat tacos och Idol på fredagkvällen. Han har vägrat sätta Cornelis åt sidan för nåt jävla dinosarietåg på nån barnkanal. Han fullkomligt avskydde när jag skrev mitt allra första <3-a (hjärta) på facebook. Han ville verkligen inte vara med när jag satt på parmiddag på midsommar, istället för att ligga aprak i nåt jävla dike längs landets västra kust.

Han hatar mig, för han älskar olyckan. Han tycker det är enklare att leva på det viset. Det måste man ändå respektera honom för. Den cyniske lilla djävulen. Han är rätt paradoxal - men hey, jävligt skön. Alltid skön.

Han älskade aldrig henne, men det gör jag <3 :(





(Det är jävligt patetiskt att skriva denna typ av utlämnande blogginlägg. Men sånt gör riktiga människor, och en sån har jag ju varit....)