urbanana

Du förstår, jag vet inte hur riktiga människor i sina riktiga liv med sina riktiga kärleksbekymmer fungerar. Jag är bara en man som missat det mänskliga tåget. Ett kadaver som släpas efter en rostig godsvagn. Om jag visste, hade jag hållit om dig. Så som riktiga människor gör.

Men älskling, jag kan inte. Allt riktigt är förträngt. Jag önskar att vi kunde skrika elaka ord till varandra, som vi sedan ångrar. Jag önskar heta nätter, skälvande kön och kroppsvätskor. Jag längtar pms, provhytter och penisringar. Jag önskade en gång. Då jag satt på tåget. När allt var på riktigt..

Jag ville. Nu vill jag inte. Det finns en förtrollande skönhet i bitterheten. Den är en trogen vän. Den är här och nu. Det är inte du. Du är en sagovärld av röda rosor och teletubbies som överdoserar rosa sockervadd. Champagne i sköten. Mjukporr.

Du förstår, jag har inte ätit konstiga svampar. Jag försöker bara poetiskt förklara vem jag är, älskling. Vem du nu är. Om du finns. Om 100 år eller igår. En dag ska även jag hitta en verklig väg och uttrycka ord som riktiga, älskande människor gör till varandra. Den ljuva kärleksprosan...

-Älskling, sug av mig. På riktigt....

...JAG FRÅGADE POETERNA SOM SATT DÄR PÅ RAD, DE BARA GLODDE KANINÖGDA RAKTFRAM...