urbanana

Året var 2009. Det yra snöovädret hade förvandlats till slask. Den store mannen hade insett saker och ting. Det skulle bli ett osyndigt år. Inte för att han ville det, men för att högre makter förutbestämt mannens celibat. Snart hade det första kvartalet av året ilat förbi. Ett kvartal utan älskog. Ett kvartal utan någon form av idkning. Den store mannen hade vant sig nu, frestelsen kändes inte så tung längre. Han funderade timtals på om det gick att tvinga sig till asexualitet. Men när ensamheten kom framåt småtimmarna, insåg han att det nog inte gick. När mörkret lade sig, blev mannen viril igen. De högre makterna kunde inte döma honom till totalt celibat, så länge han ägde en hand och bredbandsuppkoppling. Det var något de aldrig kunde ta ifrån honom, de djävlarna. Men ibland inbjöd småtimmarna även till saknad av närhet. Vid sådana tillfällen kände han att djävlarna vunnit. Fast ännu hade de inte vunnit. För när sådana känslor plågade honom, utnyttjade han mannen inom sig. Som vilken karl som helst sköt han undan det tråkiga. Allt sånt där ska ju ligga och gro i ett par decennier när man har penis. Det skulle säkert explodera om många år. Så länge det inte brast nu, var han nöjd.
Den store mannen funderade på det munkaktiga livet och tyckte lite synd om sig själv. Självömkan är en mans bäste vän, tänkte han i nästa andetag. Fast det var nog mer synd om de riktiga munkarna. De hade säkert ingen bredbandsuppkoppling att förlita sig på, när mörkret föll in. Bara en hand och sin fantasi. Stackars, stackars munkarna. Den store mannen kände sig plötsligt bättre till mods. Det var fortfarande ljust ute, vilket nog bidrog till den tillfälliga lyckan. Och vetskapen om hur jävligt munkarna har det bidrog säkert det med. All tankeverksamhet på munkar och fantasi, ledde hjärnan i en tankeövergång till nunnor. Han prisade Gud för sin bredbandsuppkoppling och gick in på youporn, varpå han skrev in sökorden " Dirty Nuns". I en hastig sista tanke hånskrattade han åt de högre makterna som inte tagit honom än. De djävlarna. Och hur synd det var om de stackars, stackars munkarna...