Den gode medarbetaren
Idag sökte jag jobb. Det är svårt med sånt där. Speciellt det där personliga brevet. Det är alltid ett förbannat vågspel vilken nivå man ska lägga sig på. Hur ingående vill de där chefs-asen egentligen ha det?
Jag skulle ju kunna skriva en längre novell om den där gången då jag sjöng duett med Nick Borgen i ett sjaskigt trubadurtält i Sunne. Eller om att jag firat midsommar tillsammans med Anton Körberg, en kväll med snäppet för hög promillehalt och alldeles för många obekväma frågor om hans fars förehavanden. För att verkligen sticka ut ur mängden kunde jag avsluta med att berätta om min kärleksaffär med en deltagare i nån halvtaskig tv 3- dokusåpa...
Men det verkar bara skrytsamt att berätta om sina upplevelser med vip- folket. Framförallt är det nog jävligt irrelevant att babbla om några c-kändisar i sitt personliga brev...
Dock funderar jag på om det inte vore bäst att vara totalt brutalärlig i sin ansökan. Istället för det där stycket om att man "är en mycket social person som tar egna inititativ och älskar att träffa nya människor. Lite av en social kameleont skulle jag kalla mig", så kanske man tjänar på i längden att skriva sanningen utan den där inlindade formuleringen.Något i stil med "Jag springer på krogen och skriker okvädningsord efter kreti o pleti. Ibland blir jag så full att jag svamlar med allt från uteliggare till sliskiga direktörer, eller vad fan som helst. Det gör mig detsamma. Kalla det social jävla kameoleont om du vill".
Och sådär fortsätter det. "Jag är inte rädd för utmaningar och att lära mig nya saker. Jag är prestigelös och en lagspelare som har lätt att ta egna initiativ". Varför kan vi inte vara lite ärliga istället?! " Helst skulle jag bara dricka kaffe och diskutera fotboll i fikarummet. Jag får panikångestattacker av utmaningar som t.ex. att råka trycka på fel knapp på fjärrkontrollen. Det tog mig 2 år att förstå internetbankens dosa. Visst gör jag väl vad du säger åt mig, din gamla översåte. Men aldrig ett handtag utöver det som förväntas av mig."
Ja, ni märker kanske att jag har svårt med balansgången i mina personliga brev. Antingen blir det gamla trötta klicheér eller så ska det skrivas tårdrypande berättelser om när ens gamla undulat gick till den eviga vilan. Nägon gång ska jag även testa hänsynslös uppriktighet..
För ingen sund människa kan väl verkligen vara så där äckligt jävla positiv och fantastisk som det ska ges sken av i ansökningarna. Det borde ju rekryteringsfolket också veta, och således avfärda dylika brev som preteniös förbannad dynga...
Men men, idag fick det bli de där insvepningarna och utnötta uttrycken. Det går säkert fler tåg där jag får chansen att beskriva min storartade svinighet utan tillstymmelse till pardon. Ett lyhört, utmaningstörstande, initiativrikt, socialkompetent, erfaret och många bollar i luften- uppskattande jävla svin, såklart..
Jag skulle ju kunna skriva en längre novell om den där gången då jag sjöng duett med Nick Borgen i ett sjaskigt trubadurtält i Sunne. Eller om att jag firat midsommar tillsammans med Anton Körberg, en kväll med snäppet för hög promillehalt och alldeles för många obekväma frågor om hans fars förehavanden. För att verkligen sticka ut ur mängden kunde jag avsluta med att berätta om min kärleksaffär med en deltagare i nån halvtaskig tv 3- dokusåpa...
Men det verkar bara skrytsamt att berätta om sina upplevelser med vip- folket. Framförallt är det nog jävligt irrelevant att babbla om några c-kändisar i sitt personliga brev...
Dock funderar jag på om det inte vore bäst att vara totalt brutalärlig i sin ansökan. Istället för det där stycket om att man "är en mycket social person som tar egna inititativ och älskar att träffa nya människor. Lite av en social kameleont skulle jag kalla mig", så kanske man tjänar på i längden att skriva sanningen utan den där inlindade formuleringen.Något i stil med "Jag springer på krogen och skriker okvädningsord efter kreti o pleti. Ibland blir jag så full att jag svamlar med allt från uteliggare till sliskiga direktörer, eller vad fan som helst. Det gör mig detsamma. Kalla det social jävla kameoleont om du vill".
Och sådär fortsätter det. "Jag är inte rädd för utmaningar och att lära mig nya saker. Jag är prestigelös och en lagspelare som har lätt att ta egna initiativ". Varför kan vi inte vara lite ärliga istället?! " Helst skulle jag bara dricka kaffe och diskutera fotboll i fikarummet. Jag får panikångestattacker av utmaningar som t.ex. att råka trycka på fel knapp på fjärrkontrollen. Det tog mig 2 år att förstå internetbankens dosa. Visst gör jag väl vad du säger åt mig, din gamla översåte. Men aldrig ett handtag utöver det som förväntas av mig."
Ja, ni märker kanske att jag har svårt med balansgången i mina personliga brev. Antingen blir det gamla trötta klicheér eller så ska det skrivas tårdrypande berättelser om när ens gamla undulat gick till den eviga vilan. Nägon gång ska jag även testa hänsynslös uppriktighet..
För ingen sund människa kan väl verkligen vara så där äckligt jävla positiv och fantastisk som det ska ges sken av i ansökningarna. Det borde ju rekryteringsfolket också veta, och således avfärda dylika brev som preteniös förbannad dynga...
Men men, idag fick det bli de där insvepningarna och utnötta uttrycken. Det går säkert fler tåg där jag får chansen att beskriva min storartade svinighet utan tillstymmelse till pardon. Ett lyhört, utmaningstörstande, initiativrikt, socialkompetent, erfaret och många bollar i luften- uppskattande jävla svin, såklart..
...GÅUPPGÅTILLJOBBETJOBBAJOBBAÄTALUNCH,SAMMA SAK HÄNDER IMORGON. JOBBAÅKATRICKHEMÅSÄTTASEJÅGLO. DE E INGET LIV, DE E SLAVERI...
Kommentarer
Trackback
