urbanana

Jag sitter i en soffa utkikandes på ett duggregn, och väntar på någonting. Kanske en befriande ölbutelj. Men det är onsdag och omständigt och knappt legitimt att ägna sig åt rusdrycker denna dag. Jag har inte sett en levande själ på hela veckan. Bara en halvdöd expedit i mataffären, dit jag efter många om och men vandrat för införskaffande av nikotin och ungkarlsmässiga piroger.

Det känns som om jag blivit folkskygg. Inte så att jag avskyr människorna, men om det ska bedrivas sociala verksamheter får fan någon annan bjuda upp till dans. Folk är mest ivägen. Istället sitter jag endast iförd kalsonger och glor på nyheter på teckenspråk. 

Nyfiket försöker jag snappa upp några sköna oneliners att vifta fram med händerna, om man skulle träffa på någon dövstum skönhet i framtiden. Hittills har jag kommit fram till att Göteborgs kommun tecknas genom att dra fingrarna fram och tillbaka på skuldran. Det är dock oklart om jag uppfattade skiten rätt. Logik finns ju som bekant ingenstans. Å andra sidan är det även oklart vilken nytta jag skulle kunna ha av att teckna en gammal fiskarekommun för någon döv stackars jäntunge..

Och där bytte de till nyheter på finska. I Finland dricker man sprit och knivhugger varandra. Jag skulle säkert kunna snappa upp några sköna oneliners där också, men det är bäst att låta bli. För det första kan vi snacka ologik på hög nivå, och för det andra har den där violinisten jag skulle ha användning för mina oneliners på, redan legat med människor jag helst inte vill bli buksvåger med. Sen kommer det säkert nån arg, blekfet syssling och viftar med sin nyslipade stilett och skriker sataanaa routshiiii- bögalainen, om jag ens försöker närma mig grannflickorna i öst...


Nej, det är mest likgiltighet nu. Regna, sova, skita. Livet i vardagen. Nu väntar jag istället på helg och valborg, då vi kan fly denna meningslösa soffjävel för ett tag. Nej, hög tid att kolla vidare på det eminenta programmet uutiisseet. Det är en mycket intressant intervju med en samisk journaliststudent som jag för Guds skull inte vill missa. Living the dream!

...JAG SITTER I ETT DUGGREGN, OCH VÄNTAR PÅ MIG SJÄLV...

Dansa i neon med Thorsten Flinck- now that´s a whole different story!





Glöm ej att läsa Min oskuld och Pearl Harbour.... o.s.a.

Idag var jag hos tandläkaren. Det skrapades och putsades. Som vanligt. Jag blev lite lätt upphetsad när den mogna kvinnan som stod lutad över min käft trädde på sig ett par gummivantar. Som vanligt. Hon gjorde inga sexuella närmanden. Som vanligt.

Då besöket led mot sitt slut skulle det som sig bör gnällas på snuskonsumtion och misstänkt slarv med tandborstandet. Därefter kom den klassiska lektionen i vikten av att använda tandtråd på regelbunden basis. Jag drog naturligtvis en vit lögn om att jag är relativt duktig på denna punkt. Det var vad min nyputsade mun sade, men min hjärna däremot ville skrika att jag är väl för fan inte nån sjuk sadist som drar pianotråd mellan gaddarna. Nån måtta får det väl för helvete vara på munhygienen. Du vill väl inte bli arbetslös, kärring?!

Nåja, efter trotsiga tankar om en yrkeskår i allmänhet och tandtråd i synnerhet, var det så dags för betalning. Den nu gummivantslösa damen räknade med avancerad huvudräkning ut att jag var inne på mitt tjugofemte levnadsår. Därefter sken hon upp och berättade att jag minsann fick trehundra kronor i rabatt på grund av min relativt ringa ålder. ..

Förnöjt tänkte jag att detta tandläkarbesök kanske inte skulle bli helt som vanligt. Kanske skulle jag denna gång slippa betala en avgift som motsvarar en mindre nations bnp. När den mogna kvinnan lämnade över fakturan hade jag därför en tilltro till mänskligheten. Jag tittade ner på pappret och ögnade ivrigt efter slutsumman, som nu borde vara överkomlig efter den givmilda rabatt som tilldelats...

Jämna tusenlappen hade reducerats till sjuhundra svenska enkronor. Tack som fan!! Har ni diamanter i putsmedlet eller? Är gummivantarna förädlade med osynligt guldöverdrag? sa jag inte. Men tänka bitskt är också coolt...

 Nej, dra på trissor, nästa gång jag vill få smutsiga tankar om kvinnor i latexvantar går jag fan till en sjabbig bordell istället. Det torde ligga i ungefär samma prisklass, och man får dessutom utlopp för sina fantasier om kvinnor i scrubs...

Innan jag lämnade kliniken kollade jag djupt in i tandläkarens profitstinna ögon. Jag tror bestämt hon dreglade lite i munskyddet när hon förde in fakturan på mottagningens nummerfyllda datamaskin. Hela hennes anlete utstrålade en tillfredsställd bedragarböjelse..

När dörren slogs igen bakom mig viskade jag i smyg; Fuck tandtråd, din jävla fejkdoktor! Det kändes som en moralisk seger, tror jag..

...JAG SKRATTAR INTE LÄNGRE, JAG MÅR ILLA NÄR JAG LER...

 

Det var en varm dag i april. Fåglarna kvittrade och solen sken. Folk lapade sina första brännande strålar för säsongen. Det var en sån där dag då de som hade mod nog att trotsa förkylningar, strosade runt i enbart kortärmat. Överallt kunde man se nyinköpta skor sorglöst vandra omkring sedan medmänniskorna inte längre fruktade att få lera på sina fina, vita sneakers. Det var torrt överallt. Gatorna hade befriats från resterna av kung Bores aggressiva framfart den vintern. Det sjöng och kvittrade kviddevipp i svenskens trosa och kalsong. Om de ens valt att bära sådana, dagen till ära. På en rutig filt satt två medborgare och smed lustfyllda planer.    

Den ena medborgaren sa till den andra medborgaren:

- Gud vilket förträffligt väder vi fått.

Varpå den andra medborgaren svarade förnöjt:

- Ja det är helt fantastiskt. Nu ska här grillas. Tjohoo!

- Hell yeah. Det vet du, min andra medborgare. Och till en uteservering måste vi gå. Dricka sån där tuff amerikansk öl. Bud, du vet, som dom kallar det över sjön.

- Kanske blir det en mjukglass, första medborgare?

-You know it, friend. Och äntligen får vi ta på oss solbrillorna. Visserligen har vi burit solbrillor när det var två plusgrader, slaskigt och molnigt de senaste månaderna också. Men nu är det liksom riktig premiär...

- Gud vilket förträffligt väder vi fått. Jag kan inte sluta prata om det.

-Jag vet, andra medborgare. Man kan liksom inte sluta prata om det.

- Jag blir alldeles fuktig i underbyxan bara jag tänker på flintasteken och den superfräscha salladen vi ska avnjuta i morgon.

- Ååå, sol. Åååå, väder. Ååå, flintastek.

-.Jag är så lycklig. Fatta vad jag ska ha anonymt utomhussex med hunkar på mysiga picknickfiltar, nu när äntligen våren nalkas. 

-Tihii, tell me about it. Och grilla ska vi ju göra med. Det får vi inte glömma. Vilket fantastiskt väder vi fått!

- Myyyyys! Älskar deej, första medborgare! Gudomliga vårsol! 



Då kom plötsligt en tredje medborgare och sade:

-Jag har pollenallergi. Folk är såna lyckliga djävla idioter..

...FOLK BITS, FOLK BITS, IBLAND MER ELLER MINDRE...

Ok. Där dog jag en bit. En mycket vital del av mitt liv försvann utan förvarning. Nu får jag nog börja råna gamla stackars pensionärer på deras kontantfyllda penningpungar. Det är nånting jag måste ha, det är nånting jag fick som barn. Det är nånting som gör mig till jag. Fanfanfan.

Den stora tragedin som inträffat är att viktiga delar av kung Thåströms karriär helt sonika plockats bort från spotify. Var är är Skebokvarn? Var är Imperiet? Var är Ebba fucking Grön? Jag känner mig rånad, våldtagen och ilsken av att någon skändat en familjemedlem. En gråtrunk ligger nära till hands.

Hur ska jag nu genomlida alla ensamma nätter? Vart finner jag inspiration till facebook-status? När jag sitter med 1.9 i promillehalt och gråter inombords, vem i hela helvete håller mig sällskap då?

Vi står inför en svår tid, medborgare. Prövningarna kommer bli av rymdiska mått. Vilken sorts människa kommer jag bli när inte Folk bits dånar ur högtalarna medan den elfte bägaren inmundigas? Klarar mitt redan svaga psyke saknaden av Kriget med mig själv, eller är det detta dråpslag som gör att jag förlorar nämnda krig? Kommer jag rösta på herr Reinfeldt i höst, när Alltid rött alltid rätts budskap inte längre propagerar för mina igenvaxade öron?

Visserligen har jag en hel del alster på cd, och något album på lp. Men då förloras charmen med att ha shuffle inställt. Det blir liksom inte lika häftigt när sisådär fjorton låtar slumpas. Mycket roligare med alla låtar, ju. Ju. Det får bli en rejäl funderare på om jag ska råna pensionärer för att få råd att köpa de skivor min samlig ej besitter, eller om jag leker piratpartist för en dag.

Fast det känns inte rätt. Thåström är värd sina royalties och dylikt. Hade det däremot av någon outgrundlig anledning varit Carolas musik jag saknat, hade det varit legitimt. Hon köper ändå bara luktagott till små afrikanpojkar för pengarna. Stortån misstänker jag köper en hela rom och en tågbiljett att åka runt på i häftiga europeiska städer som Krakow och Köpenhamn. Sedan skriver han en häftig låt som inkluderar järnvägsspår på ett eller annat sätt. Låtar om tåg är alltid bra. Och häftiga...   


Gråtrunk var det, ja. Fast hur ska det gå när de tagit bort Älska dig själv?

...NÄR JAG BODDE NERE I AMSTERDAM, GICK JAG OFTA TILL STATION,
BARA FÖR ATT BLUNDA OCH FÅ TRO, ATT JAG STEG OMBORD...

Jag har inte tid att pyssla om någon fjantig jävla blogg. Som ansvarsfull student sitter jag och löser världsproblem genom vilset klickande i något program de kallar photoshop. Man ska vara kreativ och annat viktigt trams. Dessutom måste jag nu pilla med ett till tråkigt akademiskt verk. Hej o hå, vilken fredagkväll. Det är ju fan att de inte kan låta vuxna människor få supa i fred!


 Ja, ja, nu ska jag vara ansvarstagande och ni får fan nöja er med min konstnärliga skapelse. Min kreativa ådra visade sig vara något psykopatiskt lagd. Modell står Emelie, och temat för dagen var "Tell a story". Allt enligt lärares instruktioner. Fritt för tolkning med andra ord.



  

Jag tror att bilden blir stor om man klickar. Men eftersom jag inte äger några brillor, så är jag långt ifrån säker..