urbanana

Kön ska lukta kön, inte någon fjantig tvål, sade hon till mig. Vilka visa ord, tänkte jag där jag satt trött och härligt berusad. Det här var ju verkligen värt priset när man både får se fitta och lyssna till visdomsord. Jag tror bestämt kvinnan med silikonlökarna är lite förälskad i mig. Och kärleken är ömsesidig. När hon slutat låtsas för alla andra karlar vill hon lämna byn med mig. Skaffa tre små söner och bo i en stuga på Österlen. Så måste det vara.

Vad är egentligen kärlek om den inte räknas som stora bröst och ett kön i ansiktet?! Ett kön som alltså inte luktar löjlig lavendeltvål. Är det det här dom skriver om i böckerna, tänkte jag och log mitt kärleksfullaste leende. Denna vackra kvinna åtrår mig. Jag kanske låter henne skaffa en katt när vi gift oss, trots att jag inte gillar djur. Kompromisser i ett förhållande. Vackert. Jag är en god och storslagen människa, tänkte jag.

Sedan tog låten slut och min älskade var borta. Jävla sol och vårare. Nyss ålade du ditt skrev mot mitt, i en passionerad lustdans. Nu är jag bara luft. Och om jag inte missminner mig fick du 300 kronor nedtryckta i dina trosor. Vad hände med dom? Det var ju en kärleksgåva från mig, och i kärlek behandlar man inte sin älskade som luft. Fuck you. Det blir inget kattinköp för dig ditt satans fruntimmer. Och om du inte slutar ignorera mig på detta vis tar jag med någon annan till stugan i Österlen. Så det så.

Jaja, lite rättvis får man vara. Man kan inte begära att hon vill rymma med mig direkt. Vi har ju trots allt bara umgåts på tu man hand i fem minuter. Nästa gång drar vi till Österlen, min älskade. Till dess bär jag med mig dina visa ord...

Kön ska lukta kön, tänkte jag, när jag fem på morgonen åkte hem i en taxi från den lokala strippklubben....

...ÄNNU DOFTAR KÄRLEK...

 

Det är dagar som denna man funderar på vem man är. En dag där gifterna slutligen lämnat kroppen, och man inser vad fan som hänt. Vilket praktfiasko man borde känna sig som människa. För när allt det roliga slutligen är över, och kroppen inser hur misshandlad den är, kan man känna att en omvärdering av levernet vore på sin plats. 

Fyra dagars svinerier i ett vimmel av färjor, testosteronstinna fester och strippklubbar. En del smärre skandalincidenter i vimlet. Det är efter dessa händelser man borde omvärdera. Omstrukturera. Men man känner bara total jävla likgiltighet. För trots att man är en rutten halväten äppelskrutt dagar som denna, tror man sig vara det finaste mest glansiga golden deliciuos nästa helg igen. Man godtar att man kanske inte bör tas på allvar. Man tar sin roll som den där pajasen. Om man orkat omvärdera hade man säkert andra talanger. Men det är för jobbigt att hitta ut ur rollen som gycklaren som aldrig brydde sig.

Denna förbannade likgiltighet inför att bete sig som ett svin är nog inget att vara stolt över. Normala individer omvärderar och omstrukturerar när det känns som om livet knullar en i anus. Sen finns det dom som bara fortsätter att ta emot på alla fyra, tills det säkert spricker en dag. Dom likgiltiga svinen....

Som både jag och Thorsten Flinck mådde igår, typ...

Jag tänkte att det får vara bra nu. Är man en läsare av urbanana ska man fan inte förvänta sig kontinuerlig uppdatering. Det ska bara ploppa upp ett inlägg när man minst anar det, och bloggabstinensen närmast gjort dig apatisk. You don´t know what you´ve got, until it´s gone, och hela den där smörjan. Det är lite av den bitterljuva tjusningen, vill jag tro. Jag tänker iallafall skylla på detta, när det gått över en vecka sedan senaste inlägget. Om jag däremot haft lite självinsikt och ärlighet i kroppen, hade jag istället sagt som det var, och erkänt att jag varit påskfull och inte orkat uppdatera. Men som tur är lever jag i förnekelse och hänvisar till den första bortförklaringen. ( Vad fan ville jag ha sagt med den inledningen, kan jag undra?! Dock förnekar jag att den skulle vara meningslös)

Påskfyllan var fin. Jesu lidelse firades mestadels i Åmåls eget Nasaret, Hc. Messias Jalal hade bokat band som extra dragplåster denna kväll. Dock fanns det alldeles för många Judas bland byborna som inte behagade dyka upp, så feststämningen blev inte riktigt den förväntade. Men palatset är ändå palatset. Det kan inte förnekas..

Något som däremot bör förnekas är att söndagsfyllor är hemskt. De kan faktiskt vara riktigt trevliga. Som igår. Jag slungades lite oväntat iväg på fest hos människor jag knappt känner. Men tack vare söndagsfyllan känner jag dem nu. Sånt är alltid bra. Bonding, kallas det visst. Och till råga på allt ledde även söndagsfyllan till att jag fick dela madrass med person av motsatt kön. Inget sexande, men ändå sån där mänsklig närhet, di kallart.  Dock vaknade jag ensam på den där madrassen. Jag förnekar att detta har något att göra med ett påstått 120 decibels- snarkande, som person av motsatt kön hävdade. Inte låter väl jag som ett våldtaget, förkylt vildsvin när jag sover?! Nej, det förnekar jag bestämt...

Tillskillnad från Jesus har min lidelse varit störst idag. Bakfull, pank och jävlig. Fattas bara lite taggtråd runt skallen, ett kors, samt en låda spik för att jag skulle lida mer än Sonen. Min lidelse är min. Jag kan nog tycka att jag fått lida mer än den där stallpojken. Han skrämde säkert inte iväg brudar med något snarkande eller slösade pengar på något danspalats. Inte var han full på söndagar heller för den delen. Då vilade han väl som sin Fader, den tönten. Inte kommer mitt lidande  kommas ihåg om 2000 år. Nä, han fick allt oförtjänt mycket cred för lite spik och taggtråd. Gråt för min skull också då, era svin. Jag är bakfull och pank, det är ju mycket värre. Jävlar i den Helige andes namn, några andra påståenden förnekas bestämt från min sida. ..

(Att det här var ett jävligt framkrystat inlägg utan någon mening eller mål ,förnekar jag det också. Ingen bryr sig om 2000 år ändå)

När man blir uppskattad och uppmärksammad bör man tacka. Det är något jag lärt mig under uppväxten. I dagsläget har jag 140 fans på facebook. Det är stort. Inte superstjärnestort, men ändå grande. Sedan fansidan startades har jag under vissa dagar haft över 100 unika besökare på bloggen. Det är fint. Inte soluppgångsfint, men ändå nice. Naturligtvis vill jag tacka alla läsare, men vissa bör tackas speciellt:


Tack Bobby.... För att det var du som gjorde dig mödan att skapa fansidan, och således drog igång hypen kring fenomenet (?!) Urbanana. Men jag vill även tacka för många fina minnen jag har av dig. Det minnet som först dyker upp i min hjärna är när vi spelade fotboll i Fengersfors anrika juniorlag, och du som bänknötare satt i kavaj och solglasögon. Det höjde stämningen den dagen. Vem vet, hade du inte livat upp stämningen med outfiten denna vårdag, så kanske vi förlorat med 0-40 istället för 0-14. En fin lektion i laganda från din sida. Jag vill även tacka dig för den gången du förklarade fördelen i att ha en liten penis så att damerna inte får ont baktill. Det var visa ord som gav mig nya perspektiv kring det manliga könet...

Tack familjen Jalal.. För er som inte vet är detta Åmåls krogkungar som förfarar över ortens nattliv. Jag vill tacka er för att ni gjort mig till den jag är. Utan alla oändliga tusenlappar som druckits upp på framförallt HC skulle jag inte veta vem jag är. Tack för vipkortet som gjort det möjligt att sudda på danspalatset, trots att man inte haft råd till inträdet. Tack för att ni så öppet tog emot de 60000 kr jag fick i fadersarv. Det blev många whiterussians, och de var delikata nästan samtliga...

Tack Jonte.. För att du kom in i mitt liv den där dagen. Den där dagen för en evighet sedan, då du iklädd jeansväst med sydstatsflagga och raggartejpshatt, kom kånkades på ett flak 3,5or. Det har sänkts många kalla, och ljumna, sedan dess. En såpass trogen dryckesbroder måste naturligtvis omnämnas med ett speciellt tack..

Tack Mor... Det kanske låter klyschigt att nämna mamma i sitt tacktal. Men i mitt fall måste det nämnas. För hon är helt enkelt allt det där en mor ska vara...

Tack Far... För att du lärde mig att döden kan vara vacker och befriande, på sitt eget lilla vis. Tack för att du visade mig att rökning är dumt,även om dumma jag inte lärde mig den läxan...

Tack Arbetsförmedlingen... För att ni är så jävla inkompetenta. Hade ni gjort ert jobb och hjälpt mig att skaffa jobb, hade jag troligen varit en arbetslös f.d. Kardanknegare vid det här laget, som alla andra i Åmål. Istället blev jag så förbannat trött på er, så jag började plugga. Det ska ni ha stort tack för, då jag trivs som silverfisken i våtutrymmen, med min utbildning...

Tack Wayne Nilsson... För att du lärt mig nya dimensioner av bitterhet. Jag trodde knappt det var möjligt, men jag hittar ständigt uppslag och inspiration i ditt ultrabitter- skrivande...

Tack alliansen... För att ni pissar på de svaga som förväntat, och skyller allt på finanskrisen. Förhoppningsvis genomskådar Svensson detta, och vi kan byta regering redan efter en mandatperiod...

Tack Thåström... För en fantastisk konsert i lördags. Du är en sann vän som håller mig sällskap under ensamma nätter, tillskillnad från kvinnosläktet. Även om jag är säker på min sexuella läggning, hade jag släppt till för dig min hjälte, hur onjutbart och smärtsamt det må vara...

Tack Madde... För att du likt Thåström en gång i tiden lärde mig att kärlek är för dom. Inte mig. Livet är enklare utan sånt krångel, inbillar jag mig...

Tack snus...För att du helt enkelt är så god och ligger troget under läppen...

Tack mina sponsorer... Som jag inte har ännu. Men i tacktal måste sponsorer nämnas. Det har min retoriklärare Rolle sagt, och då är det så. Jag kan ju passa på att få in en liten produktplacering för att påskynda sponsringsprocessen. Visste ni att lipgloss är jättegott att äta, så köp det! Så, nu kanske Loreal eller några vill ha en banner på min sida...

 Snart  en sellout som alla andra?!.....


Jag trodde att fans var lika med groupies. Det har jag tyvärr inte sett skymten av. Hade jag haft några groupies hade ni naturligtvis fått ett speciellt tack, men nu får ni ett stort icke-tack. Men vad fan, jag får nöja mig med drugs and rock n roll, det är jag van med. Sex brukar ju komma när man minst anar det. Jag har anat det minst av alla länge nu...

 För övrigt finns det många som bör nämnas i en icke-tacksamhetslista. Men den listan blir för lång. Ni vet säkert redan på ett ungefär vad jag inte vill tacka. Typ Elin Kling, kungahuset, ärtsoppa, gud, Anders Borg, miljönissar, veganer, Håkan Mild, snuspriset, dagens outfit-luder, vinballar,blondinbella, moraltanter, bukspottskörtlar, gnaget, polisen, försäkringskassan...

Typ dom.......

Idag är det på dagen 10 år sedan min diabetes upptäcktes. Jag minns det som igår. Den hispige doktorn fick en panikångestattack medans jag och mamma satt lugna. En läkare borde ju vara van vid att lämna svåra besked, men denne man betedde sig som att han just förkunnat sin egen aids-dom. Men det var alltså bara trettonåriga Turesson som fått sig en släng av  kronisk sjukdom...

Så här tio år senare är känslorna kluvna. Jag har vant mig, men det är klart att vissa begränsningar uppstår då och då. Min livsstil skulle väl inte beskrivas som den typiskt sockersjukes leverne, snarare motsatsen. Men inte fan orkar jag springa runt och motionera och äta vetekli bara för att bli 85årig och senil. Och ännu har jag varken behövt amputera fötterna, fått njursvikt eller gått och blivit blind. Den där skrämseltaktiken om följdsjukdomar bekymrar mig inte nämnvärt i dagsläget. Dock känner jag mig smått arg på att det utlovade botemedlet inte dyker upp. Sedan dag ett har snacket gått om att det ska transplanteras grisinsulin och allt möjligt. Inte minst Aftonhoran har genom åren gett mig falska förhoppningar om bot med stora löpsedlar. Jag har lärt mig att inte lita på kvällsblaskan, det borde alla lära sig,...

Dagen till ära har jag firat min sockersjuka med en riktig sockerbomb. En budapestbakelse istället för något jävla vetekli. Där fick du för att du la av, bukspottsluder. Ligg du där och plaska bland organen medans du kan, en dag ska du få se på grisinsulin ditt slöa as...

Även om jag inte är någon rojalist tycker jag det var en fin gest av kungen att göra sig besväret att åka till Karlstad och fira min diabetes tioårsdag. Storsinnat av dyslektikern att bry sig om den enskilde medborgaren. Sockersjukaengagemang och All världens mat-besök, det kallar jag representation. En man av folket, den där Calle...

Så hipp hipp hora, för grisinsulin, hispiga läkare, kroniska kungar och aftonbladet. En dag ska ni också dö, har ni tänkt på det?