Jag väntar nog inte i hörnet vid Seveneleven..

Ibland funderar jag på om det är den här preteniösa bitterdyngan som håller mig tillbaka. Från allt. Den här löjliga jävla bloggen till exempel. Bilden av mig själv som en cynisk litenstor halvmänniska. Andras bild av mig, som en cynisk storliten människa - men hey, jävligt skön. Alltid skön.

Jag har under det senaste året fått leva vad människor skulle kalla ett riktigt liv. Med flickvän och plastkisar och fredagsmys och regelbunden älskog och gubbskämt om regeringen och hela den biten. Fan ta mig, hakkors i taket, och ta i trä - jag trivdes. Om man tar sina cynismprinciper och kastar dom på närmsta återvinningscentral ett tag, så går det tydligen att bli ganska lycklig.

Visst fan kan man spy galla över alla dessa <3-an (hjärtan) som ska skrivas i tid och otid på facebook, eller att lönlöst försöka övertyga någon att man faktiskt tycker den är fin för den den är, eller gamla ex som det ska hållas "sunda" kontakter med, eller sättet att hantera spriten på (look who´s talking), eller allt det där som gör kvinnan så underbart fantastisk och avskyvärd.

Men allt sånt blir bara strunt som man kan bortse ifrån, när väl lyckan drabbar en och man blir en riktig människa. Då gör det ingenting. Allt väger upp skiten, som den fete men glade sa. Man slipper spy på petitesser när man får älska, får en livskamrat, får sova bredvid någon, får levande ljus som man i ärlighetens namn tycker är rätt trevligt,  får recept rabblade på det där sättet som skulle vara alldeles för svårt att förklara för någon utomstående,  får läsa godnattsaga och vara tandfe, får berätta saker som ingen annan vet, får känna sig behövd av någon, får kyssa de ljuvligaste läppar eller när man får drunkna i ögon som är så isande blå att man vill frysa ihjäl.


Men det räcker uppenbarligen inte. Det är den där lille cyniske djävulen som bor inom mig. Jag hatar honom. Jag älskar honom. Han är så äckligt van att lyssna på Thåström och dricka sina folköl. Det är han som längtar ut. Den helsköne fan. Han har hela tiden vägrat att ta när jag är sådär gulligullig och säger att jag älskar henne. Han har vägrat tacos och Idol på fredagkvällen. Han har vägrat sätta Cornelis åt sidan för nåt jävla dinosarietåg på nån barnkanal. Han fullkomligt avskydde när jag skrev mitt allra första <3-a (hjärta) på facebook. Han ville verkligen inte vara med när jag satt på parmiddag på midsommar, istället för att ligga aprak i nåt jävla dike längs landets västra kust.

Han hatar mig, för han älskar olyckan. Han tycker det är enklare att leva på det viset. Det måste man ändå respektera honom för. Den cyniske lilla djävulen. Han är rätt paradoxal - men hey, jävligt skön. Alltid skön.

Han älskade aldrig henne, men det gör jag <3 :(





(Det är jävligt patetiskt att skriva denna typ av utlämnande blogginlägg. Men sånt gör riktiga människor, och en sån har jag ju varit....)





..DET ÄR MIN GAMLA VÄN DEMONEN...

Dubbelmoral

Jag är allt jag någonsin spytt galla över. Konsten föds ur lidelse, och jag lider inte för tillfället. Fan, eller hurra?!

Hollywood ripoff, nästan..

Jag gick in här för att skriva något utomordentligt viktigt. Eller surfade in, är väl den mer korrekta fortskaffningsbenämningen kanske. Men det hör inte hit. Viktigt måste det ju varit, ty varför skulle jag annars bemöda mig att logga in här istället för det mer moderiktiga twitter. Mikroblogg kallas det visst. Det vet jag, för jag har över tvåhundra högskolepoäng.

Jag vill minnas att det till och med fanns matnyttiga argument med etos och patos och disposition och sensmoral, och allt annat som hör en god text till. Men när jag skulle trycka på enter och inleda mitt författande dök så en banner med underklädesreklam upp på skärmen. Sånt kan vara förödande.

Trots de där tio tjogen akademikermärkvärdighet så är jag bara en enkel man med djuriska lustar. Min hjärna blev nollställd av nämnda banner och drabbades av lite klassisk vinteralzheimers. Primitivt tänker du, men då bör det även nämnas att underkläderna var av spetsmodell.


Sedan hamnade jag här och tänkte att vafan jag är ändå inloggad så då är det väl lika bra att skriva ihop en text, och den har du just läst.

...SKYLTFÖNSTERDROTTNING, DOMUSGUDINNA, ERA PAPPORS PINUPPA OCH DRÖMÄLSKARINNA...

Candy shop

Ja, här är det lika dött som en avliden. Anledningarna till stiltjen är lika många som osanna. Jag har till exempel fått ett högavlönat arbete som godisfabriksföreståndare. Det ska administreras polkagrismönster och salmiakbalkssälta dagarna i ända. Det ska hållas i telefonkonferenser om Palle Kulings vara eller icke vara, det ska ansvaras för Hockeypulver- kickoffer och förberedas kvartalsrapporter om banankolans kreditvärde.

På den lilla fritid som blir över tar jag hand om min älskade hustru Candy och mina små söta styvtrillingar. En hel del utflykter till gamla medeltida slott och obskyra independent-hällristningar hinns naturligtvis med. I övrigt uppskattas alltid en runda på golfbanan med min gode vän och chef Willy Wonka. Där brukar vi gå och svinga våra moderata klubbor och dra fräckisar med Tiger Woods-anspelningar, så fort bollen går i hål. En kul kille det där!


Så, nu får ni nog vänta tills mitt hektiska liv lugnar ner sig igen... Vem vet?! En dag kanske jag får sparken från godisfabriken p.g.a. sockersjuka och istället läser skitkurser, maxar csn-lånet och går och blir en sunkig soffpotatis utan arbete. Det hade varit patetiskt, men då hade jag ju iallafall haft all tid i världen att uppdatera denna sida kontinuerligt..........


Carpe diem


ps. Hela familjen har naturligtvis varsin iphone ds.

Djävulen bär Prada, eller nåt.

Bara en liten uppdatering...
Ni är sådana fruktansvärda människor, medborgare! Och då menar jag inte bara ni helt uppenbart sinnesslaka Åkessonlakejer, utan jag vill även att du, just du ja, ska se dig i spegeln, ditt osolidariska borgarsvin. Vi kan inte bli Anna Anka eller Kamprad allihop, jag önskar att ni en dag insåg det.
Halleluja för entreprenörskapet i tiden, och paradoxalt nog den samtida drömmen om att bli en lyxhustru. Skämmes, Maud! Skämmes, tamejfan! Jag tror allt ont är ditt fel. Fastän Björklund är Satan själv.
ps. Om Jimmie finns inget ont väsen att jämföra med tyvärr ds.

Jag vill skrika o vråla, göra ont, vilja gråta!

Det är i prekära lägen som dessa man måste göra en insats och ta ner pennjäveln från hyllan. Om så endast för en dag. Prekära valtider. Bekymmersamma opinionssiffror dag ut, och dag in. Vad fan vill ni med det här landet?

När blev Svensson en bracka? Jag hade hopp om folket. Jag trodde Svea rike besatt lite hederlig, förbannad solidaritet. Jag hade fel, om man ska tro alla tröttsamma mätningar. En majoritet av befolkningen anser tydligen att en femhundring i den egna, profitstinna pengapungen, är bra mycket viktigare än att hjälpa de svagare i samhället..


Tio sköna stora stark extra varje månad, motiverar att cancersjuka utförsäkras. Två omgångar spray-tan för mig som har det bra, är mycket mer värt än att en mor får vara hemma från jobbet och sörja några dagar efter sin dotters begravning. En impulsiv weekend till Brömsebro är du fanimej värd när du sliter så hårt på advokatbyrån! Investera i välfärden är ju ändå bara lönlöst, ungar och blattar vill ju ändå inte ha jobb!?


Tjohejfaderian, skönt att sjukhusdirektör von Silfverhufvud kan plocka ut ett par millar i vinst eftersom han äger ett så framgångsrikt priiivatsjukhus, där änkan Juwel pröjsade upp och genomled en mycket lyckad höftledsoperation. Dit ska skattepengarna gå!!!?


Gå inte på den stulna retoriken! När blev fä som vill ta bort arbetarnas rättigheter, ett arbetareparti?


Första stenen är kastad. Och jag lovar, det kommer ett helt grustag om de får fortsätta. Ett mycket tänkbart scenario är t.ex. att Jan Björklund återinför barnaga i skolan våren 2013, eller att Maud Olofsson tvingar alla kvinnor att starta eget städföretag som skrubbar överklassens toalettporslin, så att företagsamheten och RUT kan blomstra som aldrig förr...


I samarbete med sd anordnar de en stor jävla burkabål på Sergels torg. Endast tolv betalande dyker upp och bränner sina burkor, och de står där molokna med svansen mellan benen och tänker; Åfaan, var det inte fler? Hur kunde valrörelsen präglas så jävla mycket av ett sånt här ickeproblem?


Fast ja, det gör ju inte så mycket eftersom de vann. Svenska folket älskar Freddan och hans femhundring. Svenska folket älskar Jan "skolfascisten" Björklund, denne sanne liberal. Svenska folket älskar Hägglund och hans apa (som i efterhand avslöjas som en metafor för homosexuella). Sverige fullkomligt avgudar Maud när hon står upp för kvinnans rätt att städa takvåningar på Östermalm.


Nåja, vissa exempel mer allvarliga än andra...Hur som haver, jag vill inte ha ett Schweden där plånboken sätts framför hjärta och medmänsklighet. Vill du??


Lassa nu för helvete fram bröstpumpen och rösta rött!!!





...MEN OM DOM DÄR UPPE I DET BLÅ, INTE LÄNGRE VILL FÖRSTÅ, UTAN FÖRAKTAR ALLA DOM SOM GER DOM MAT, SKA PYRAMIDERNA TILL SIST BLI DERAS GRAV...


Gud, krigsmakten och systemet..

Okey, here it is:

Som sig bör tar vi på urbanana-redaktionen en välbehövlig semester. Det har varit en slitsam säsong med toppar och dalar. Såhär framåt sommarens nalkande svettningar samt internetbrist, känner vi helt enkelt att den årliga traditionen med ett uppehåll åter känns rätt.

Med svikande läsarsiffror och redaktionell idétorka känner vi att detta är rätt beslut. Vi på urbanana klagar ofta över uppmärksamhetstörstande fruntimmer, men om sanningen ska fram så har pennan inte kunnat hållas lika glödande, då vi känner just bristande uppmärksamhet. Utan allmänhetens uppskattning har fantasin haft svårt med flödet.

Kanske återkommer vi under indiansommaren, om vi inte klippt oss och skaffat jobb. Kanske återkommer vi redan snart under blommande högsommar, förutsatt att vår kära mor otippat går och skaffar inärnätt. Kanske återkommer vi aldrig, eller under helt nya former. Den som lever får se.

All ryktesspridning i frågan är osann..

Vi vill tacka trogna läsare för att ha följt denna tredje epok i urbanana- eran. Framtiden känns oviss, och endast en borgare skulle väl kunna se en ljusnande framtid. De är bra på att ljuga för sig själva. Vad vi på urbanana- redaktionen vill påpeka med detta är att om vi mot förmodan inte skulle komma tillbaka, så ber vi Eder om en sista sak som läsare; Rösta rött!

Kampen går vidare!

1, 2, 3, 4, SLUT !!!!!

Gurra, Fjodor, Thåström, Stry och Mistlur och urbanana-redaktionen


PS.  It´s better to burn out than fade away DS.


C.C. Cowboys o.dyl.

Det var dagen då Henning Mankell blev kallad terrorist och sjömanslivet inte längre kunde glorifieras. Eller egentligen var det nog noblare än någonsin. Vissa kanske oroades över om allt på något vis skulle påverka repriseringarna av Wallander om söndagarna, medan många säkert tänkte ur ett större perspektiv...

Det var dagen då stridspitten visade sig från sin rätta sida. Någon medgörlig medborgare satt säkert glad i hågen och tittade på halv åtta hos mig och fnissade åt den där lustige kommentatorn som sa så fyndiga saker, medan den cyniske bara satt och väntade på att så småningom få en gullig rapport från den andre pitten över havet, där allt skulle slätstrykas och säkert bli som vanligt igen..

Det var dagen då högern åter fick gå in i verkstan och svetsa ihop en ful liten pudel, efter att man vädrat åsikter som ju verkade så bra och härligt folkliga på de där tillställningarna där man bär blazer och tillhandahåller tonåringar bjudsprit, men som senare när riktiga männsikor fick ta del av det, till och med lät mindre intelligent än de där färgglada kuverten som fru partikamrat glatt föreslog för en tid sedan..

Mer än så säger vi nog icke för nu, då man faktiskt bör vara berusad om det ska skrivas ogenomtänkta saker. Då har man iallafall något att skylla på om man skulle råka få kritik för det man sagt. Trots att man, även hur galet packad man nu var, aldrig skulle uttrycka sig lika fantastiskt, jävla dumt som unghögern..

Ja,det var väl dagen för idag. En helt vanlig dag. För allierade och allianser...   

Puss!

Nya urbanana

Jag er så lyklig för snart ska jag ta äxaamen. Ock då får man ett papper som visar hur duktig man är så man lettare kan skaffa sig ett job pluss att det redan kåmmer bli så himmmla lett att få job endå om man rösstar på folckpartiet för dåm vill att man jåbar uttan lön och då vil arbetsjivarna såklart anstella en ju och det tyker jag låter som en super bra och jete viktig fråga så att folk får nått att göra och inte dreller runt på stan med sossial bidrag som turckarna och derför är det också jette bra att kommunerna kräver en mot presstassion av dom där arrab dreggen som intte värkar vilja ha ett jobb utan bara liger hemma på mattan och ber till han Muslim eller vad han nu heter typ fäm gånger om daggen typ för det är faktist jette lett att få ett jåbb om man bara vill för till äxämpäl kan man fråga om man får jåbba hos mamma eller pappas firrma eler vadsomhelst barra man tarr tag i det själv  som vi libberaler..


MVH RÄTORICK ÄXPÄRT FÖR ALI-ANN SÄN

Den gode medarbetaren

Idag sökte jag jobb. Det är svårt med sånt där. Speciellt det där personliga brevet. Det är alltid ett förbannat vågspel vilken nivå man ska lägga sig på. Hur ingående vill de där chefs-asen egentligen ha det?

 Jag skulle ju kunna skriva en längre novell om den där gången då jag sjöng duett med Nick Borgen i ett sjaskigt trubadurtält i Sunne. Eller om att jag firat midsommar tillsammans med Anton Körberg, en kväll med snäppet för hög promillehalt och alldeles för många obekväma frågor om hans fars förehavanden. För att verkligen sticka ut ur mängden kunde jag avsluta med att berätta om min kärleksaffär med en deltagare i nån halvtaskig tv 3- dokusåpa...

Men det verkar bara skrytsamt att berätta om sina upplevelser med vip- folket. Framförallt är det nog jävligt irrelevant att babbla om några c-kändisar i sitt personliga brev... 


Dock funderar jag på om det inte vore bäst att vara totalt brutalärlig i sin ansökan. Istället för det där stycket om att man "är en mycket social person som tar egna inititativ och älskar att träffa nya människor. Lite av en social kameleont skulle jag kalla mig", så kanske man tjänar på i längden att skriva sanningen utan den där inlindade formuleringen.Något i stil med "Jag springer på krogen och skriker okvädningsord efter kreti o pleti. Ibland blir jag så full att jag svamlar med allt från uteliggare till sliskiga direktörer, eller vad fan som helst. Det gör mig detsamma. Kalla det social jävla kameoleont om du vill".

Och sådär fortsätter det. "Jag är inte rädd för utmaningar och att lära mig nya saker. Jag är prestigelös och en lagspelare som har lätt att ta egna initiativ". Varför kan vi inte vara lite ärliga istället?!  " Helst skulle jag bara dricka kaffe och diskutera fotboll i fikarummet. Jag får panikångestattacker av utmaningar som t.ex. att råka trycka på fel knapp på fjärrkontrollen. Det tog mig 2 år att förstå internetbankens dosa. Visst gör jag väl vad du säger åt mig, din gamla översåte. Men aldrig ett handtag utöver det som förväntas av mig."

Ja, ni märker kanske att jag har svårt med balansgången i mina personliga brev. Antingen blir det gamla trötta klicheér eller så ska det skrivas tårdrypande berättelser om när ens gamla undulat gick till den eviga vilan. Nägon gång ska jag även testa hänsynslös uppriktighet..

För ingen sund människa kan väl verkligen vara så där äckligt jävla positiv och fantastisk som det ska ges sken av i ansökningarna. Det borde ju rekryteringsfolket också veta, och således avfärda dylika brev som preteniös förbannad dynga...

Men men, idag fick det bli de där insvepningarna och utnötta uttrycken. Det går säkert fler tåg där jag får chansen att beskriva min storartade svinighet utan tillstymmelse till pardon. Ett lyhört, utmaningstörstande, initiativrikt, socialkompetent, erfaret och många bollar i luften- uppskattande jävla svin, såklart..  



...GÅUPPGÅTILLJOBBETJOBBAJOBBAÄTALUNCH,SAMMA SAK HÄNDER IMORGON. JOBBAÅKATRICKHEMÅSÄTTASEJÅGLO. DE E INGET LIV, DE E SLAVERI...


Jesus älskar alla barnen..

Tack Gud! Tack för denna veckas onådiga vrede. Jag vet att du tänker på mig, din gamle bög. Jag vet att dina prövningar skola bli svåra. Jag vet således vidare att prövningens tid är svår, och att jag aldrig borde käkat en helvetes massa äpplen. Så därför är jag sannerligen tacksam och förstående...


 Du verkar vara den där typen som sänder olycka i stora klasar. Jag har förstått det nu. Du kan ta det lugnt. I get your message. Jag förstod redan när du skänkte världen html. Jag förstod redan när du ville skänka mig diabetes. Jag förstod redan när skit hände, och händer. Jag förstod redan när jag föddes som en son av fittighet. Jag förstod så tidigt, så osunt jävla tidigt. Jag förstår, din jävla idiot. Jag förstår.

 Men för Satan, kunde du inte hittat på någon mer kreativ prövning än 800 kronor i böter för urinering på allmän plats?! Din fitta..




...JUST A STRANGER ON THE BUS...



Betyg: U (rbanana)

Det kunde man ju ge sig själva fan på. Att undertecknad skulle göra en Kallur och snubbla på nån häckfan och skrapa upp både knän, visdom, mödom och heder några meter från målsnöret. Det var ju egentligen ganska väntat. Här är det jävlarimig inget ända in i kaklet, här prioriteras slentrianmässighetens försöka duger. 

Idag skrevs nämligen med all sannolikhet  den första underkända tentan i den urbananaiska akademiska tideräkningen. Jag sa ju att hederligt folk inte ska syssla med sånt där! Det är brillrävarna och matematikasen som ska syssla med obegripligheter. Sa jag inte det, kanske?!

Om det finns en Gud, så kan nog inte ens Han hjälpa mig. Eller hon eller den eller vafan. Det skulle skrivas divar och javaskrifter och taggar och Gud vet vad, om han nu fanns. Allt enligt engelska anvisningar. Som om det inte var nog straff för hjärnverksamheten att behöva tränga undan porr, öl och knäckebröd  för att ge plats åt omöjliga koder. Nej, den var även tvingad att sluta dagdrömma om ett liv som sjöman så att den anglosaxiska prosan skulle rymmas. Bugger, twat och wanker sa min arma hjärna och insåg det oundvikliga.

Det blev kortslutning. Jag är trots allt bara människa, ingen robot. Ingen webdesigner heller, det är ett som är säkert. Den gnutta hopp som återstår är att läraren får en stroke vid rättningen av tentan och spiller bläck som på något jävla vänster formas till ett vackert G. Men hoppet är ju som bekant det första som lämnar människan..



 Det verkar bli sisådär med den där examen som skulle hämtas ut inom en snar framtid. I pissiga augusti är det omtenta. Och ska jag ändå tvingas lära mig denna smörja innan sommar blir höst verkar det lägligt att förena nytta med nöje. Därför säger jag hej då och surfar in på pornhub och studerar deras källkod.





...BÖRJA LEVA, MÅ DÅLIGT KONSTRUKTIVT...





 


Det kan man bli impotent på..

Att för kvinnor ha i åtanke då komplimanger ska delas ut:




Prins av meningslöshet

Jag sitter i en soffa utkikandes på ett duggregn, och väntar på någonting. Kanske en befriande ölbutelj. Men det är onsdag och omständigt och knappt legitimt att ägna sig åt rusdrycker denna dag. Jag har inte sett en levande själ på hela veckan. Bara en halvdöd expedit i mataffären, dit jag efter många om och men vandrat för införskaffande av nikotin och ungkarlsmässiga piroger.

Det känns som om jag blivit folkskygg. Inte så att jag avskyr människorna, men om det ska bedrivas sociala verksamheter får fan någon annan bjuda upp till dans. Folk är mest ivägen. Istället sitter jag endast iförd kalsonger och glor på nyheter på teckenspråk. 

Nyfiket försöker jag snappa upp några sköna oneliners att vifta fram med händerna, om man skulle träffa på någon dövstum skönhet i framtiden. Hittills har jag kommit fram till att Göteborgs kommun tecknas genom att dra fingrarna fram och tillbaka på skuldran. Det är dock oklart om jag uppfattade skiten rätt. Logik finns ju som bekant ingenstans. Å andra sidan är det även oklart vilken nytta jag skulle kunna ha av att teckna en gammal fiskarekommun för någon döv stackars jäntunge..

Och där bytte de till nyheter på finska. I Finland dricker man sprit och knivhugger varandra. Jag skulle säkert kunna snappa upp några sköna oneliners där också, men det är bäst att låta bli. För det första kan vi snacka ologik på hög nivå, och för det andra har den där violinisten jag skulle ha användning för mina oneliners på, redan legat med människor jag helst inte vill bli buksvåger med. Sen kommer det säkert nån arg, blekfet syssling och viftar med sin nyslipade stilett och skriker sataanaa routshiiii- bögalainen, om jag ens försöker närma mig grannflickorna i öst...


Nej, det är mest likgiltighet nu. Regna, sova, skita. Livet i vardagen. Nu väntar jag istället på helg och valborg, då vi kan fly denna meningslösa soffjävel för ett tag. Nej, hög tid att kolla vidare på det eminenta programmet uutiisseet. Det är en mycket intressant intervju med en samisk journaliststudent som jag för Guds skull inte vill missa. Living the dream!






...JAG SITTER I ETT DUGGREGN, OCH VÄNTAR PÅ MIG SJÄLV...


Demians Alkohol är inget..

Dansa i neon med Thorsten Flinck- now that´s a whole different story!





Glöm ej att läsa Min oskuld och Pearl Harbour.... o.s.a.

Dental istid...

Idag var jag hos tandläkaren. Det skrapades och putsades. Som vanligt. Jag blev lite lätt upphetsad när den mogna kvinnan som stod lutad över min käft trädde på sig ett par gummivantar. Som vanligt. Hon gjorde inga sexuella närmanden. Som vanligt.

Då besöket led mot sitt slut skulle det som sig bör gnällas på snuskonsumtion och misstänkt slarv med tandborstandet. Därefter kom den klassiska lektionen i vikten av att använda tandtråd på regelbunden basis. Jag drog naturligtvis en vit lögn om att jag är relativt duktig på denna punkt. Det var vad min nyputsade mun sade, men min hjärna däremot ville skrika att jag är väl för fan inte nån sjuk sadist som drar pianotråd mellan gaddarna. Nån måtta får det väl för helvete vara på munhygienen. Du vill väl inte bli arbetslös, kärring?!

Nåja, efter trotsiga tankar om en yrkeskår i allmänhet och tandtråd i synnerhet, var det så dags för betalning. Den nu gummivantslösa damen räknade med avancerad huvudräkning ut att jag var inne på mitt tjugofemte levnadsår. Därefter sken hon upp och berättade att jag minsann fick trehundra kronor i rabatt på grund av min relativt ringa ålder. ..

Förnöjt tänkte jag att detta tandläkarbesök kanske inte skulle bli helt som vanligt. Kanske skulle jag denna gång slippa betala en avgift som motsvarar en mindre nations bnp. När den mogna kvinnan lämnade över fakturan hade jag därför en tilltro till mänskligheten. Jag tittade ner på pappret och ögnade ivrigt efter slutsumman, som nu borde vara överkomlig efter den givmilda rabatt som tilldelats...

Jämna tusenlappen hade reducerats till sjuhundra svenska enkronor. Tack som fan!! Har ni diamanter i putsmedlet eller? Är gummivantarna förädlade med osynligt guldöverdrag? sa jag inte. Men tänka bitskt är också coolt...

 Nej, dra på trissor, nästa gång jag vill få smutsiga tankar om kvinnor i latexvantar går jag fan till en sjabbig bordell istället. Det torde ligga i ungefär samma prisklass, och man får dessutom utlopp för sina fantasier om kvinnor i scrubs...

Innan jag lämnade kliniken kollade jag djupt in i tandläkarens profitstinna ögon. Jag tror bestämt hon dreglade lite i munskyddet när hon förde in fakturan på mottagningens nummerfyllda datamaskin. Hela hennes anlete utstrålade en tillfredsställd bedragarböjelse..

När dörren slogs igen bakom mig viskade jag i smyg; Fuck tandtråd, din jävla fejkdoktor! Det kändes som en moralisk seger, tror jag..




...JAG SKRATTAR INTE LÄNGRE, JAG MÅR ILLA NÄR JAG LER...

 


En episk vårsaga..

Det var en varm dag i april. Fåglarna kvittrade och solen sken. Folk lapade sina första brännande strålar för säsongen. Det var en sån där dag då de som hade mod nog att trotsa förkylningar, strosade runt i enbart kortärmat. Överallt kunde man se nyinköpta skor sorglöst vandra omkring sedan medmänniskorna inte längre fruktade att få lera på sina fina, vita sneakers. Det var torrt överallt. Gatorna hade befriats från resterna av kung Bores aggressiva framfart den vintern. Det sjöng och kvittrade kviddevipp i svenskens trosa och kalsong. Om de ens valt att bära sådana, dagen till ära. På en rutig filt satt två medborgare och smed lustfyllda planer.    

Den ena medborgaren sa till den andra medborgaren:

- Gud vilket förträffligt väder vi fått.

Varpå den andra medborgaren svarade förnöjt:

- Ja det är helt fantastiskt. Nu ska här grillas. Tjohoo!

- Hell yeah. Det vet du, min andra medborgare. Och till en uteservering måste vi gå. Dricka sån där tuff amerikansk öl. Bud, du vet, som dom kallar det över sjön.

- Kanske blir det en mjukglass, första medborgare?

-You know it, friend. Och äntligen får vi ta på oss solbrillorna. Visserligen har vi burit solbrillor när det var två plusgrader, slaskigt och molnigt de senaste månaderna också. Men nu är det liksom riktig premiär...

- Gud vilket förträffligt väder vi fått. Jag kan inte sluta prata om det.

-Jag vet, andra medborgare. Man kan liksom inte sluta prata om det.

- Jag blir alldeles fuktig i underbyxan bara jag tänker på flintasteken och den superfräscha salladen vi ska avnjuta i morgon.

- Ååå, sol. Åååå, väder. Ååå, flintastek.

-.Jag är så lycklig. Fatta vad jag ska ha anonymt utomhussex med hunkar på mysiga picknickfiltar, nu när äntligen våren nalkas. 

-Tihii, tell me about it. Och grilla ska vi ju göra med. Det får vi inte glömma. Vilket fantastiskt väder vi fått!

- Myyyyys! Älskar deej, första medborgare! Gudomliga vårsol! 



Då kom plötsligt en tredje medborgare och sade:

-Jag har pollenallergi. Folk är såna lyckliga djävla idioter..





...FOLK BITS, FOLK BITS, IBLAND MER ELLER MINDRE...








Dagens ohäftiga i-landsproblem..

Ok. Där dog jag en bit. En mycket vital del av mitt liv försvann utan förvarning. Nu får jag nog börja råna gamla stackars pensionärer på deras kontantfyllda penningpungar. Det är nånting jag måste ha, det är nånting jag fick som barn. Det är nånting som gör mig till jag. Fanfanfan.

Den stora tragedin som inträffat är att viktiga delar av kung Thåströms karriär helt sonika plockats bort från spotify. Var är är Skebokvarn? Var är Imperiet? Var är Ebba fucking Grön? Jag känner mig rånad, våldtagen och ilsken av att någon skändat en familjemedlem. En gråtrunk ligger nära till hands.

Hur ska jag nu genomlida alla ensamma nätter? Vart finner jag inspiration till facebook-status? När jag sitter med 1.9 i promillehalt och gråter inombords, vem i hela helvete håller mig sällskap då?

Vi står inför en svår tid, medborgare. Prövningarna kommer bli av rymdiska mått. Vilken sorts människa kommer jag bli när inte Folk bits dånar ur högtalarna medan den elfte bägaren inmundigas? Klarar mitt redan svaga psyke saknaden av Kriget med mig själv, eller är det detta dråpslag som gör att jag förlorar nämnda krig? Kommer jag rösta på herr Reinfeldt i höst, när Alltid rött alltid rätts budskap inte längre propagerar för mina igenvaxade öron?

Visserligen har jag en hel del alster på cd, och något album på lp. Men då förloras charmen med att ha shuffle inställt. Det blir liksom inte lika häftigt när sisådär fjorton låtar slumpas. Mycket roligare med alla låtar, ju. Ju. Det får bli en rejäl funderare på om jag ska råna pensionärer för att få råd att köpa de skivor min samlig ej besitter, eller om jag leker piratpartist för en dag.

Fast det känns inte rätt. Thåström är värd sina royalties och dylikt. Hade det däremot av någon outgrundlig anledning varit Carolas musik jag saknat, hade det varit legitimt. Hon köper ändå bara luktagott till små afrikanpojkar för pengarna. Stortån misstänker jag köper en hela rom och en tågbiljett att åka runt på i häftiga europeiska städer som Krakow och Köpenhamn. Sedan skriver han en häftig låt som inkluderar järnvägsspår på ett eller annat sätt. Låtar om tåg är alltid bra. Och häftiga...   


Gråtrunk var det, ja. Fast hur ska det gå när de tagit bort Älska dig själv?





...NÄR JAG BODDE NERE I AMSTERDAM, GICK JAG OFTA TILL STATION,
BARA FÖR ATT BLUNDA OCH FÅ TRO, ATT JAG STEG OMBORD...


Kill

Jag har inte tid att pyssla om någon fjantig jävla blogg. Som ansvarsfull student sitter jag och löser världsproblem genom vilset klickande i något program de kallar photoshop. Man ska vara kreativ och annat viktigt trams. Dessutom måste jag nu pilla med ett till tråkigt akademiskt verk. Hej o hå, vilken fredagkväll. Det är ju fan att de inte kan låta vuxna människor få supa i fred!


 Ja, ja, nu ska jag vara ansvarstagande och ni får fan nöja er med min konstnärliga skapelse. Min kreativa ådra visade sig vara något psykopatiskt lagd. Modell står Emelie, och temat för dagen var "Tell a story". Allt enligt lärares instruktioner. Fritt för tolkning med andra ord.



  

Jag tror att bilden blir stor om man klickar. Men eftersom jag inte äger några brillor, så är jag långt ifrån säker..

Egg head

Jag känner mig inte fullkomligt frisk. Därför drar jag troligen till mor ett par dagar, och äter ägg och dricker Absolut Kurant. Kanske blir jag kurant.


Hihihi, där fick ni en påskvits som hette duga. Något äggstra att skratta åt i mörkret.




Nej, fyfan, man får tydligen göteborgshumor när man är feberdåsig. Bäst att ge sig. Jag gör som Jesus istället, och återuppstår snart igen. 


 Hare bra! Påsk-hare bra!



Tidigare inlägg
RSS 2.0