urbanana

Jaha, ja. Nu är man inte bara snygg, allmänbildad, sloganskunnig och allmänt fulländad längre. Nu kan jag även titulera mig datasnille. Efter endast sex timmars undervisning anser jag mig fullärd inom ådran hemsidebygge. Vi i branschen kallar det html, men man vill ju inte använda alltför tungt fackspråk inför såna lekmän som ni läsare ändå är.

Så nu funderar jag allvarligt på att skaffa ett par brillor och programmera tv-spel istället. Jag har redan en idé om ett äventyrsspel där karaktären Gösta går runt i ett fantasyland gjort av lössnus och dräper monster och borgare med hjälp av en slangbella som skjuter frätande ärtsoppa. Slutbossen i spelet ska vara en finansminister som endast går att besegra om man kommer åt hans akilleshästsvans med hjälp av "the ultramagic moderatekilling superscissors". Vapnet går bara att hitta på bana 7, "Banana Republic". Men idén är ännu i ett tidigt stadium...


Sålänge satsar jag helhjärtat på mitt html-skrivande. Nedan kan ni ta del av ett av mina alster. Mitt hittills enda förvisso, men jag ser inte hur en hemsida skulle kunna bli bättre. Lägg även märke till den internationella touchén jag tillämpar i mitt hemsidebygge. Det är viktigt att ta i beaktande att det faktiskt inte bara är vi svenskar som rör oss på den wilda webben. Både Rodrick från Skottland och Folke från Brunei kanske vill surfa in på min sida. Och måhända kan det vara så att kurshelvetet ges på engelska vilket är ett jävla helvete som gör undertecknad både kinkig och mordisk. Fan vet.  

<a href,typ="SUGMINKUK-VEMFANKOMPÅDETHÄREGENTLIGEN-FINNSINGENLOGIK-BRILLRÄVSHELVETE.html</a>

Jaja, håll till godo;

The ultimate web page 

...HON ÄR MODER DATOR, ALLAS VÅR MOR, DEN NYA TIDENS CENTRALA PUNKT...

Opponering. Vilket fruktansvärt löjligt ord. För att inte tala om vilken löjlig aktivitet det verkar vara.

Sitta i ring och leka akademisk medan man kliar sig i de sjutton skäggstråna som efter tjugofyra svåra år äntligen kämpat sig ut mellan pormaskarna på hakspetsen, till vilka man får sätta sin tilltro och låtsas att de vore ett fullblodat professorskägg för att på något vis intala sig själv att man förstått det där med teorimedvetenhet eller vad man egentligen bör babbla om för att verka sådär lagom sofistikerad och världsvan.

Och ska det kritiseras så måste man tydligen ha förslag på vad som kan göras annorlunda. Sånt där är fan inte min tekopp. Ska det sågas ska det göras utan pardon, helst utan någon som helst motivering. "Det här var icke sofistikerat akademikerspråk", vill jag uttrycka mig lite mystiskt medan jag stoppar min pipa och kliar mig i skägget vilket bör leda till att de surt förvärvade stråna reduceras till knappa dussinet. Sedan vill jag lite sådär skönt, elitist- militärskt avsluta mitt resonemang med " Gör om, gör rätt!".

För att inte tala om att man ska försvara sin egen uppsats.

- Hur tänkte du här?

- Ja, inte fan vet jag, men jag kände väl när jag skrev det att var en alldeles fantastiskt balansgång i gråzonen mellan plagiat och mina egna ord*. Gubbjäveln i boken skrev ju så, och då antar jag att det är rätt. Fan, fråga inte mig, fråga smygborgaren till författare!

Men sådana argument duger ju inte. Därför sätter jag i nuläget min tilltro till högre makter såsom Gud, Buddah, Thåström och Maldini. Det tror jag kommer fungera alldeles utmärkt. En lite lagom religiös inställning. Framförallt ska jag stega in på opponeringen med karma i åtanke.

Om jag är snäll, är andra snälla. Då löser det sig säkert, och man blir dagismässigt berömd och klappad på axeln. För så har det ju alltid varit?! Sedan vet man iochförsig inte hur det borgerliga genomsyrandet av dagens Sverige kan ha förändrat den där mentaliteten. Så om jag mot förmodan skulle bli underkänd vet ni redan nu att det är Maud Olofssons jävla fel...

Den som lever får se, och förhoppningsvis kraftigare skäggväxt med åren...




* Denna mening är endast nedskriven i rent underhållande och språkligt syfte. Undertecknad har alltså inte plagierat ett förbannade jävla skit, utan referar korrekt i sin uppsats enligt Harvard-modell, eller vad fan det nu heter, då detta enligt gällande regler bör tillämpas. Undertecknad är heller icke full, han har pollenallergi.

...INDOKTRINERA MEJ, INFILTRERA MEJ, INVADERA MEJ, DISSEKERA MEJ, DISKUTERA MEJ, DIRIGERA MEJ, DU FÅR MEJ, EXPLODERA MEJ, EXALTERA MEJ, ESKORTERA MEJ, DU FÅR MEJ, OCH JAG FÅR DEJ...

I natt när jag tuberkulosiskt höll på att hosta ut mina lungor över sängkanten och allvarligt funderade på om jag skulle trilla av pinn där denna djävulusiska januarinatt, kom så en uppenbarelse till mig. Kalla det gärna nära döden- upplevelse om du mot förmodan skulle vara batikhäxa, new ageare eller rentav religiös. Något magiskt och gudomligt var det iallafall över stunden i min ensamma säng. Som om Herren nedsteg till denne ensamme man för att visa hur tunn, o så tunn, den imaginära kondom är, som kan vara skillnaden mellan avyngling och en skön tömning. Det knullgummi som voro skillnaden mellan liv och död. Vad ville Han säga med denna uppenbarelse, som framkallats av skärseldens brinnande rökhosta?

Nej, jag ljög. Jag hade ingen jävla uppenbarelse. Ville bara skriva någon form av primitiv poesi i min inldening. I själva verket knäppte jag bara på teven under hostattacken och beskådade en av kanal fems oräkneliga, englandsinköpta skitdokumentärer om typ män med kuk i örat eller tyska shetlandsponnys med oidipuskomplex, som kan röka brass med anus. Allmänbildande förvisso. 

I natt var ämnet män som tänder på jättekvinnor. De ville bli söndertrampade av sin kvinna och byggde upp miniatyrstäder där frugan fick traska runt och krossa hus i lilleputtestaden. Fulkultur kan tyckas, men jag glömde iallafall bort min hosta där jag låg och förbryllades av dessa, på sitt eget lilla vis, lyckliga män. Lyckliga, för att äntligen ha hittat sin prinsessa under korgen i ryska dambasketligan. Lyckliga, på ett bisarrt, men ganska vackert vis..

Inatt sover jag åter med hostan som enda sällskap. Den som ändå fick bli söndertrampad...

 

...TRAMP TRAMP TRAMP GÅ PÅ O TRAMPA...

Det är något visst med de där fredagskvällarna. Idag spenderas den i sällskap av en nedsutten soffa. Vi åt tacos förut, jag och min soffa. Hon var något trilskande då det kom på tal, och undrade om det verkligen skulle vara nödvändigt med dessa kulinariska utsvävningar. Men då fick jag visa vem som är herren i huset och sätta ned den berömda, imaginära foten.
- Klart vi ska ha tacos, det är vi värda, vi har ju bara varann, och då vill jag visa min uppskattning genom att fräsa på lite köttfärs. Jag vill göra detta för dig, kan du inte bara visa lite tacksamhet nu när jag bjuder till?

Men hon sade inte så mycket. Soffan är ganska timid av sig. En gång under kvällens gång fick hon dock ett plötsligt utbrott.
- Vafan i hela helvete! Det är ju för svåra frågor i På Spåret!  Den där språkvetarhoran kan ju inte ställa så inihelvete svåra frågor om E-Tuna, bara för att han kommer därifrån. Var är Björn?
Sedan var hon alldeles tyst. Vägrade tilltala mig. Barsk och avog voro kvinnohelfvetet. Eller soffan. När jag sedan föreslog lite klassisk fredagsunderhållning av pornografisk art, blev det andra tongångar.
- Italiensk glamour, gnisslade soffan lyckligt.
-Mja, vi ser om de fått in några nya sköna amatörmästerverk istället.
-Du är så jävla konservativ, svarade hon då. Åter vresig i sinnet.

Nu ligger vi här i en skön ormgrop. Jag, soffan och italienskt glam. Hon fick naturligtvis sista ordet. Men det är ändå tur att jag har min soffa. För det hade varit tämligen patetiskt att sitta alldeles själv i sina långkalsonger, likgiltigt sugandes på ett gammalt torrt tortillabröd, med smårunkandets rofyllda vaggande till sömns. Sorgligt hade det varit, men inte så att man gråter...

...DET ÄR SKÖNT ATT VARA SOBER, MEN SOM MÅNGA KLAUSTROFOBER, 
SER DU TYSTNADEN OCH LUGNET SOM ETT HOT...