urbanana

En gång var jag en nobel riddare i hockeyfrilla. Välsvarvad, atletisk och testosteronstinn omklädningsrums- fältherre. Det bedrevs skamlöst neandertalarvrål  till höger och vänster. Man avfyrade en så kallad pissbomb på någon stackare som schamponerade sig. Man pratade fitta i det lätt homoerotiska svetthögkvarteret man kallade omklädningsrum. Man lärde sig spela hemglass-trudilutten med ballen. Man spelade ishockey helt enkelt.

På fritiden var jag en nobel don juan i hockeyfrilla. Glänsande, otvingat genomball. Man spräckte mödomar och okynnesknullade i skogsgläntor. Tog en större snus än Slangen och var sådär äckligt nöjd med den man låtsades vara eller kanske var. Man var en pojkslyngel med vuxenambitioner.

Sentimentala skola vi icke vara. Därför ger jag mig nu innan det ballar ur och jag börjar romantisera första pubeshåret eller Elloskatalogs-masturberande. Alla har vi varit där, så det känns lönlöst att diskutera de där gyllene åren man tog okristligt långa duschar eller blev "bajsnödig" 42 gånger om dagen. Det lever i det förgångna och låt det så förbli.

Men det är nästan så storslaget och annorlunda att man inte tror på det. Men hockeyfrilla hade jag. Varken överdrivet rundlagd eller oknullad var jag. Jag vet inte om det var så mycket bättre, men det är fan inte bra.


Sensmoral: Jag är en korpulent, bajsnödig antihjälte utan hockeyfrilla..

...SEN BLEV DET ALDRIG BÄTTRE ÄN SÅ...