urbanana

Han mindes en tid. En tid då allt inte var så jävla svart och vitt. Innan verkligheten gjort honom till ett negativt kryp. En påse lättsaltade chips framför en episod av Rederiet, tillfredsställelsen av en stinkande hockeyhandske eller en tro på vacker kärlek. Han grät av ilska när Håkan Mild bommade ramen totalt, och trodde att livet blir nog inte värre än så här. Men dom vann ändå, och den stora världen bjöd in till nya bekymmer. Större med tiden. Efter 1994 blev världen en jobbigare plats. Livet trängde sig på som en objuden gäst, smög sig på steg för steg.

Han insåg att det svarta och det vita blivit svartare och vitare sedan ölen presenterat sig. Men han gillade det. Rederiet och de stinkande hockeyhandskarna fanns inte mer, men det blev så lätt att generalisera. Kärleken fanns inte heller. Han hade testat någon gång, med det gick åt helvete. Men han gillade det. Det blev så lätt att inte bry sig om sånt där som bara tofflar och tråkiga individer sysslade med. Egentligen ville han bara vara någon cool mystisk singer/songwriter, men fingrarna förstod inte hur man hanterade en gitarr.

Så verkligheten kom ikapp och det var dags att försöka bli vuxen. Utbilda sig. Verka engagerad. Låtsas söka jobb och sån skit. Men att skriva bra saker om sig själv till någon dryg arbetsgivare med ledmotiv som flexibel och många bollar i luften, låg inte i hans natur. Och CV:n och fackförbund och A-kassor. Vuxenliv. Att dra på sig hundratusentals kronor i skulder på en utbildning verkade enklare. Iallafall tills det skulle bli dags för cv:n och dylikt , då världen skulle komma ikapp igen. Överskott på utbildade människor inom branchen, då gäller det att visa sin flexibilitet och sinajävla bollar i luften. Men allt det där var i framtiden, tänkte han. Nutidens problem är ju nu. Fuck it. Snart skulle han kanske bli en singer/songwriter med whiskeyröst. Förhoppningsvis dö en rock n roll-död vid 27 års ålder på något sunkigt hotell i Leeds.

Han köpte en påse lättsaltade chips och laddade ned en säsong Rederiet. Men han insåg att det inte var samma sak. Lättsaltade chips var för tråkiga och alldeles för intetsägande i dagens samhälle. Och Rederiet gjorde honom bara frustrerad. Regina Lund var med. Han blev  arg över att han inte legat med henne som Thåström gjort. Och då var han tillbaka till whiskeysångardrömmen. 

Pilsner, porr och pasta. Vita och enkla saker att förstå sig på och uppskatta. Vaginor, vuxenliv och vemod. Svarta och komplicerade saker som han nog aldrig skulle förstå. Det var enklare sommaren 94, tänkte han och målade fan på Håkan Mild.  


Den tiden var förbi, skulle aldrig åter bli.  Alldeles för svår att hitta, svårt för en bitterfitta...