Kursblogg Urban

Det är intressant hur kritisk hållningen ibland verkar vara gentemot bloggar och sociala medier. Det verkar finnas en otroligt konservativ läggning. Men allt som inte är DN kultur eller annan ”kvalitetsjournalistik” behöver väl inte avfärdas?

Visst håller jag med bloggdissarna till viss del. En stor del av bloggosfären är väl rent nonsens där kreti och pleti berättar om att de har tvättid, eller visar den alltid klassiska dagens outfit. Men gammelmedierna då? I tryckta tidningar kan vi på i princip samma sätt läsa om vad Sofi Fahrman och Elin Kling och allt vad de heter, har valt att bära för kläder dagen till ära. Har en sådan artikel mer kvalitet för att den är tryckt?!  

Likt gammelmedier handlar väl en bloggs ”kvalitet” eller seriositet om vilken du väljer att läsa. Det finns skillnad i olika tryckta tidningars trovärdighet, precis som det finns skillnad i olika bloggars trovärdighet. Jag tror att varje människa har en bestämd uppfattning om vad den finner trovärdig, vad det än må gälla.

Och om det finns en så pass konservativ hållning gentemot nya medier och deras kvalitet, så borde väl gammelmedierna då istället kanske satsa på att vara en motpol. På bloggar, twitter och dylikt slänger människor ut information i samma sekund som saker händer, ibland utan eftertanke. Det kan ju i sig påverka rättssäkerhet och integritetsskydd, då dagens snabba informationsutbyte sällan hinner ta hänsyn till pressetik. För att gammelmedierna då ska kunna överleva verkar det ju dumt att i högre och högre grad göra exakt samma sak..

Istället för att satsa på snabbheten vore det kanske en idé att satsa på mer kvalité på övriga punkter inom journalistiken, än att just vara snabbast och mest vågad. Att satsa på en mer omsorgsfull journalistik där tid och kärlek (haha) ges till varje artikel och reportage vore kanske något för att papperstidningen inte ska gå till den eviga vilan. Det blir en otrolig dubbelmoral om man klagar på att folk slänger upp strunt och spekulationer på sina bloggar, när man kan klandra dem själva för att i hög grad göra exakt samma sak. Man blir ändå bara en åsna i ett galopprace, om man tävlar mot nymediernas förmedlingssnabbhet..

Något som jag kan se som en fara med utvecklingen är att man mer och mer överger den objektiva hållningen, och blir till propagandamaskiner. Då bryter man mot alltför många punkter om vad som ändå kan anses som journalistik. Till en början bryter man säkert i många fall mot den första punkten, som är att hålla sig till sanningen. Finns där pengaintressen bakom, verkar det ju sannerligen lätt att bortse från obekväm fakta. Det största felet med en sådan utveckling tycker jag ändå är att man sviker allmänheten, när lojaliteten har hamnat hos andra intressenter. Att vara oberoende och kritisk kan man väl ändå kräva, för att kalla det journalistik?!

Återigen, har konservativa journalister åsikter om detta, kanske man än en gång skulle fundera på att bli en motpol, med mer ”kvaliet”, och på så sätt bli en ny sorts gammelmedia. Istället för att, enligt mig, vara exakt lika goda kålsupare..

Visst inser jag att det är svårt att anpassa gammelmedierna till dagens snabba informationssamhälle. Med svikande upplagor har man kniven mot strupen och måste producera vad som förväntas, för att kommersiella krafter ska få vad de vill ha. Men att bara sitta apatisk på sin redaktörsstol och tänka att det var bättre förr, borde ju inte vara svaret. Och jag förstår att det blir svårt att få människor att betala för att läsa nätupplagor när vi vant oss med att den är gratis. Men jag tror ändå att efterapandet av nymedierna inte alls är svaret. Det kanske låter konservativt, men att satsa på att bli det man en gång var, kanske kan vara en del av svaret. För problemet handlar  enligt mig mycket om att man först kritiserar kvaliten på skitbloggar och twitter och allt annat i djungeln. I nästa andetag härmar man konceptet så mycket man kan. Jag tror att det går att använda bloggar och annat som ett bra komplement till mer klassisk nyhetsförmedling. Om det görs på rätt sätt. Sedan tycker jag att man får skilja på äpplen och päron, och ta en blogg för vad den är, precis som man tar Expressens pappersblaska för vad den är.

Ja, det verkar sannerligen svårt att anpassa journalistiken när upplagorna sjunker och man försöker anpassa sig till nutiden. Ingen verkar ha svaret. Inte jag heller, tror jag bestämt. Detta är ju trots allt bara en löjlig blogg….

Kampanjjournalistiken är en svår fråga. Visst kan det användas för att förenkla verkligheten, ta ner och öka förståelsen kring enskilda problem. Ta exemplet Dawit Isaak. Hans fångenskap personifierar på många sätt vikten av att värna om det demokratiska samhället. Åsiktsfrihet, tryckfrihet, rätten till rättegång….

På samma vis kan jag se vitsen med att kampanja för till exempel en utvisningshotad familj. Det kan vara ett ”enkelt” sätt att åskådliggöra problem i samhället, och bidra till att man belyser något som är ”fel” och kanske leda till en positiv förändring. Så ja, vid vissa typer av kampanjer tror jag att det kan vara ett sätt att få massan att se ett helhetsperspektiv, genom att ta ner det till ett specifikt problem..

Ett stort bekymmer blir ju dock givetvis objektiviteten. Dawit Isaak sitter fången på obestämd tid i Eritrea. Samtidigt kanske Pelle eller Elsa sitter fängslade utan rättegång i Botswana, efter att någon planterat droger i deras resväska. Men varken Pelle eller Elsa har några häftiga, inflytelserika journalistpolare på hemmaplan. Så vem kämpar för deras rättvisa?

Är det rättvist att familjen Al Jaber får en protestlista publicerad i tidningen för att de ska få stanna i landet, när familjen Cruz kämpar alldeles allena mot myndighet och överhet?

Det blir ett stort dilemma kring objektiviteten när media väljer ut sina gullegrisar. Det finns ofta många andra i samma situation, som står helt utan hjälp från tredje statsmakten..

Jag tror nämligen att media har ett mycket stort inflytande när det bedrivs kampanjer på detta vis. Det verkar ju sannerligen inte lika lätt att vifta bort ett problem för beslutsfattare, om de vet att de har allmänhetens ögon på sig….

Men! Det största problemet med kampanjjournalistik handlar enligt mig inte om objektiviteten. Det som stör mig mest är att det till stor del handlar om totalt triviala saker. Ta till exempel Aftonbladets nya kampanj ”Säg ja till kärleken”. Där får läsare möjlighet att fria till sina kära på löpsedlar som sätts upp runt om i staden. Visst, gulligull..Ett utstuderat kampanj-gulligull för att nå klimax inför det alltid lika super-extra-special-intressanta stundande prinsessbröllopet..

Förutom de ofta triviala inslagen i kampanjerna verkar det sällan som att pressen gör det för ”den goda sakens skull”. Det verkar handla om att kunna slå sig för bröstet om kampanjen lyckas. Ett klassiskt exempel är  Sportbladets kampanj” Henke Larsson till EM”. De fick läsare att skriva på för att Henke skulle spela, och till slut tackade han ja. Hur mycket som var Sportbladets förtjänst låter jag vara osagt, men det är ett tydligt exempel på en otroligt trivial kampanj, som slutar med att kampanjdrivaren klappar sig för bröstet och tar åt sig all ära för att det lyckats..

Ett annat exempel på detta ta- åt -sig –äran- kampanjande är Aftonbladets (vem annars?!) ”Nu lyfter vi Sverige”. I sviterna av finanskrisen när allt fler förlorade sina jobb, bestämde sig AB för att välja ut tre arbetslösa ungdomar och följa dem i sin jakt på nytt arbete. Om man bortser från det där med objektiviteten, så var det faktiskt ett mycket angeläget problem som de åskådliggjorde med kampanjen.

Dock ställer man sig frågande om de verkligen vill hjälpa någon med kampanjen. Så fort någon av de utvalda lyckades skaffa sig ett arbete, slogs det upp som att AB hjälpt Sverige i kampen mot arbetslöshet. Har de lyft Sverige för att de lyckats hjälpa en stackare att få arbete? Uppskattade de mest att personen fick jobb, just för att denne fick jobb, eller bara för att de kunde ta åt sig äran och skriva spaltmeter om det?!

Jag tror att kampanjjournalistiken kan fylla en funktion ibland. När ett stort problem ska specificeras, och lättare kan förklaras genom enskilda historier. Men ska det propageras för nya tuggummidofter eller bröllopshälsningar till gym-nissar från Ockelbo, kan det nog kvitta…

Jag kan tycka att en kampanj som propagerar för att vi slutar behandlas som en dum massa, vore på sin plats.

Då ska även jag slå mig för bröstet, herr Helin…

Jag har valt att läsa Svensk maffia. I boken har journalisterna Lasse Wierup och Matti Larsson kartlagt olika kriminella nätverk i Sverige. Boken är disponerad så att de olika gängen skildras i varsitt kapitel. De fakta som presenteras är främst hämtade från poliser och deras utredningar om gängen. Även avhoppade gängmedlemmar har använts som källor.

I boken skrivs oftast ren fakta utifrån de uppgifter journalisterna samlat in. Ibland, vid till exempel speciella händelser, får texten dock en mer skönlitterär touché. Dessa speciella händelser handlar ofta om dramatiska situationer som mord, sprängattentat och andra brottsskildringar som är vardagsmat i Svensk maffia. Men till störst del är boken enligt mig journalistisk i sin stil. Därför anser jag boken vara litterär journalistik, snarare än journalistisk litteratur. Majoriteten av texten är faktabaserad och bygger på en stil och objektivitet som påminner om ett journalistiskt verk.

Ur ett journalistiskt perspektiv kan man knappast undgå att imponeras av det hårda researcharbete som ligger till grund för boken. Jag är säker på att många timmars eftersökningar, intervjuer och hårt slit föregått den utgivna boken. Troligen har de långt ifrån alla gånger känt sig säkra när de snokat runt i den såkallade undre världen.

Vad jag kan säga allmänt om Svensk maffia är att det är en intressant bok. Den ger en inblick i en värld som jag tror många (naiva?) medborgare inte ens kunde föreställa sig existerade. Bokens hårdkokta sanning kan många gånger vara chockerande att läsa om.

Något som blir lite motsägelsefullt i skildringen är att författarna ibland skriver ut detaljerade beskrivningar av händelseförlopp som inte ens polisen kunnat reda ut. Visserligen ger det krydda åt texten, men jag kan känna att det blir lite ”farligt” att ta in det skönlitterära i såpass allvarliga sammanhang som dödskjutningar och dylikt. Speciellt som det finns klara namnangivelser på många inblandade.  Även om författarnas beskrivningar säkert stämmer ganska bra med verkligheten för det mesta, så kände jag att boken tappar lite trovärdighet när inte helt konfirmerade uppgifter publiceras som ”sanning”.

Samtidigt förstår jag att det måste vara svårt att göra avvägningen mellan verklighet och ”verklighet”, när man har en hemlig kriminell källa till vänster, en poliskälla till höger och en åklagares version åt ett tredje håll. För det mesta anser jag ändå att författarna gjort denna avvägning på ett bra sätt. De mer eller mindre fiktionella styckena i boken ökar läsvärdet och drar upp textens tempo.

En annan kritik jag vill rikta till boken är när författarna leker hobbyforskare. Deras egna åsikter är väl helt okej, och troligen oundvikligt, att väva in i texten. Men jag kan störa mig på ”journalistsyndromet” att ständigt vilja förenkla verkligheten. Ett exempel på detta får man redan i prologen. ”Gangsta rap har blivit stilbildande för ungdomar. Att vara en G inger respekt” uttrycker de sig och antyder att en musikstil skulle kunna vara en anledning till att yrkeskriminaliteten ökat. Sånt där kan jag bli väldigt trött på. Det blir lite för mycket mamma-hemma-vid-köksbordet-slutsats; ”Ja, inte konstigt att barnen far illa, när de lyssnar på det där dunkadunkat”. Typ.

Referera till forskningen som visat att detta stämmer - annars blir en sådan åsikt bara löjlig enligt mig, och drar ner seriositeten i en övrigt helt okej bok.

En sista iakttagelse som slog mig när jag läste boken, var när författarna beskrev och kritiserade att mc- gängen satsat hårt på imageskapande genom pr-arbete. Då frågar man sig, är inte denna storsäljande bok, paradoxalt nog, den ultimata reklampelaren??  

 Betyg: 3 knogjärn av 5 möjliga.

I radioprogrammet Medierna debatterar man kring publicistiska överväganden gällande ett mordfall. Det var efter att två män gripits misstänkta för att ha dödad en öppet homosexuell man som debatten tog fart. De två misstänkta männen var starkt troende muslimer och spekulationer om hatbrott och religiösa motiv började snabbt.

Dock var åklagaren tydlig med att påpeka att det troligen inte handlade om något hatbrott, utan ”betydligt mer vardagliga saker än så”.   Tidningen Sydsvenskan valde därför att vara försiktiga med att berätta om de två misstänktas religiösa bakgrunder. Aftonbladet valde däremot att ingående berätta om deras bakgrund, med bland annat citat från en av de misstänktas blogg. På bloggen uttrycktes ”radikala åsikter inom moralfrågor”.

Det är här frågan om allmänintresse kommer in. Behöver allmänheten verkligen veta att de misstänkta är djupt troende muslimer? Enligt min åsikt bör man helt klart gå på Sydsvenskans linje, och vara försiktig med att publicera dessa fakta. Speciellt då åklagaren i detta fall är tydlig med att det troligen inte handlar om religiösa motiv. Hur kan deras religion i så fall vara relevant för rapporteringen om mordfallet?

Aftonbladet försvarar sitt agerande med att religionen var en så betydande del av de misstänktas liv, och att det därför motiverar publiceringen om deras bakgrund.

Bullshit, säger jag. Det handlar om att gotta ner sig i dessa mordmisstänktas liv, och således kunna sälja ett par extra lösnummer till den skvallertörstande massan. Dessutom får ju Aftonbladet chansen att åter stilla sin perverterade längtan att bedriva lite islamhets…

Låt säga att männen istället varit maniska frimärkssamlare. Eftersom det då hade varit en så stor del av deras liv, hade väl Aftonbladet,”in the name of allmänintresse”, varit tvungna att skriva långa artiklar om deras frimärkssamling eftersom det ”är så stor del av deras liv”. Nej, det där köper jag inte. Om det däremot skulle visa sig att det låg religiösa motiv bakom, kan jag se hur allmänintresset kommer in. Dessutom blir det mycket enklare att avvakta. Då slipper Aftonbladet gå ut med någon dementi om motivet visar sig felaktigt. För det skulle de väl göra klart och tydligt?! Han säger ju det i radioprogrammet……

En annan publicistisk fråga jag kom att tänka på handlar om bildpublicering. Under ett fotbollsderby mellan Hammarby och Djurgården 2006 stormade några Hammarbysupportrar planen och andra sköt raketer. Det hela uppmålades som en skandal av stora mått i medierna.

Det bildpublicistiska dilemmat kom sedan att handla om bilder på skötsamma fans. Bredvid SKANDAL och HULIGAN- rubrikerna hade man bilder av Hammarbyfans. Problemet var att det i några fall handlade om bilder på helt ”vanliga” supportrar som aldrig slagits eller bränt av en bengal. Många kände sig uthängda när de dagen efter derbyt kom till jobbet, och deras ansikten visats på bild bredvid skandalrubrikerna.

Här handlar det inte om ett klassiskt bildpubliceringsdilemma som i Anders Eklund- fallet eller liknande. Här blev problemet att bilden hamnar helt ur kontext, även om syftet kanske inte var att hänga ut människor.

 ”Jaha, nu ska jag slänga ihop en artikel snabbt..hmm Hammarbyfans…Bildbyrån har kanske någon bra bild..ja det blir nog bra..”, kanske var resonemanget som gick fel. Det hela gick så långt att hundratals supportrar demonstrerade mot uthängningarna utanför Aftonbladets redaktion. .

Vad jag vill säga är att publicistiska frågor inte bara behöver vara känsliga när det gäller mord och andra mer allvarliga saker. Jag tycker att det behövs ett starkt övervägande från mediernas sida om vad som publiceras. Allmänintresset förvisso, men det är minst lika viktigt att ta hänsyn så att inte människor skadas av den.

Tar man det inte varsamt kanske en demonstrerande mobb står utanför redaktionen en vacker dag…

Det som publiceras i olika medier hamnar där av en anledning. Varför en nyhet får plats i t.ex. en kvällstidning kan bero på många faktorer. Vill man vara krass så kan en artikel publiceras för att det finns ägarintressen i nyheten, eller så bjuder den på snaskiga nakenchocker med ändamålet att bara sälja lösnummer..

..Men låt oss icke vara så cyniska ett slag. I grunden kännetecknas en bra nyhet av något aktuellt som intresserar många och ger upphov till en reaktion. En nyhets slagkraftighet förstärks i takt med hur geografiskt nära den är. Din grannes nedbrunna sommarstuga känns säkert mer angeläget än en omfattande skogsbrand i Kanada.

Just den geografiska aspekten fick mig att reagera på en nyhet under veckan. Mot bakgrund av de två svenska soldaternas död i Afghanistan, som dominerat nyhetsagendan föregående veckor, tar SVT upp hur svenska folkets inställning till närvaron i kriget förändrats sedan händelsen (http://svtplay.se/v/1892292/okat_stod_for_afghanistaninsats).

I inslaget rapporteras det att stödet för Sveriges närvaro i Afghanistan ökat markant sedan nyheten om de döda soldaterna blev känd. Vinden har vänt. Opinionen har vänt. Varför?

En stor del ligger nog i att vi lättare kan relatera till det just på grund av den geografiska närheten. Det blir påtagligt. Plötsligt är kriget runt husknuten. Din granne (vars sommarstuga olyckligt brann ner i tidigare exempel) kanske har en son som är med i utlandsstyrkorna där nere. Nyheten uppenbarar att vi faktiskt deltar i Afghanistan och att man faktiskt kan dö, även om man är svensk. Det skapas en kraftfull reaktion av nyheten. Kriget får ett ansikte i de avlidna soldaterna.

Att sedan tusentals jänkarsoldater och civila afghaner dött som flugor i kriget tidigare, som nog inte undgått någon, får inte samma slagkraft. Det är först när nyheten kommer geografiskt nära som den blir riktigt intressant, och kan på så vis också vända opinionen.

Jag blir lätt fascinerad av hur denna nyhet kan ändra svenska folkets uppfattning så markant. På så sätt tycker jag det är en intressant och ”bra” nyhet. Även om jag nödvändigtvis inte samtycker med opinionsryttarna…

.

Nog om krig och död nu!

 Andra nyheter under veckan som man nog fått låsa in sig i ett skåp för att undvika, är de två OS-guld som Charlotte Kalla och Björn Ferry tog( http://www.dn.se/sport/os-vancouver/charlotte-kalla-tog-historiskt-os-guld-1.1046003 och http://www.aftonbladet.se/sportbladet/vintersport/os2010/article6619678.ab ).

 Det är två bra nyheter eftersom de är högaktuella och att allmänheten generellt har ett stort sportintresse. Nyhetsvärdet ökar också tack vare att det handlar om kändisar. Likt tidigare nämnda nyhet, spelar även här den geografiska aspekten in. Såklart. En koreansk guldmedaljör i skridsko får inga mittuppslag i Sportbladet, även om hans insats säkert är minst lika ärbar som svenskarnas. Som grädden på moset ökar nyheternas värde av att de tydligt personifieras, i form av en brett leende Kalla, eller en lyckligt dansande Ferry på prispallen.

Hade han sedan bjudit på en snaskig nakenchock där på podiet, hade det varit en journalists våta dröm. Men okej, det har nog redan tillräckligt högt nyhetsvärde som det är…