Blogginlägg B: Etik i medierna
I radioprogrammet Medierna debatterar man kring publicistiska överväganden gällande ett mordfall. Det var efter att två män gripits misstänkta för att ha dödad en öppet homosexuell man som debatten tog fart. De två misstänkta männen var starkt troende muslimer och spekulationer om hatbrott och religiösa motiv började snabbt.
Dock var åklagaren tydlig med att påpeka att det troligen inte handlade om något hatbrott, utan ”betydligt mer vardagliga saker än så”. Tidningen Sydsvenskan valde därför att vara försiktiga med att berätta om de två misstänktas religiösa bakgrunder. Aftonbladet valde däremot att ingående berätta om deras bakgrund, med bland annat citat från en av de misstänktas blogg. På bloggen uttrycktes ”radikala åsikter inom moralfrågor”.
Det är här frågan om allmänintresse kommer in. Behöver allmänheten verkligen veta att de misstänkta är djupt troende muslimer? Enligt min åsikt bör man helt klart gå på Sydsvenskans linje, och vara försiktig med att publicera dessa fakta. Speciellt då åklagaren i detta fall är tydlig med att det troligen inte handlar om religiösa motiv. Hur kan deras religion i så fall vara relevant för rapporteringen om mordfallet?
Aftonbladet försvarar sitt agerande med att religionen var en så betydande del av de misstänktas liv, och att det därför motiverar publiceringen om deras bakgrund.
Bullshit, säger jag. Det handlar om att gotta ner sig i dessa mordmisstänktas liv, och således kunna sälja ett par extra lösnummer till den skvallertörstande massan. Dessutom får ju Aftonbladet chansen att åter stilla sin perverterade längtan att bedriva lite islamhets…
Låt säga att männen istället varit maniska frimärkssamlare. Eftersom det då hade varit en så stor del av deras liv, hade väl Aftonbladet,”in the name of allmänintresse”, varit tvungna att skriva långa artiklar om deras frimärkssamling eftersom det ”är så stor del av deras liv”. Nej, det där köper jag inte. Om det däremot skulle visa sig att det låg religiösa motiv bakom, kan jag se hur allmänintresset kommer in. Dessutom blir det mycket enklare att avvakta. Då slipper Aftonbladet gå ut med någon dementi om motivet visar sig felaktigt. För det skulle de väl göra klart och tydligt?! Han säger ju det i radioprogrammet……
En annan publicistisk fråga jag kom att tänka på handlar om bildpublicering. Under ett fotbollsderby mellan Hammarby och Djurgården 2006 stormade några Hammarbysupportrar planen och andra sköt raketer. Det hela uppmålades som en skandal av stora mått i medierna.
Det bildpublicistiska dilemmat kom sedan att handla om bilder på skötsamma fans. Bredvid SKANDAL och HULIGAN- rubrikerna hade man bilder av Hammarbyfans. Problemet var att det i några fall handlade om bilder på helt ”vanliga” supportrar som aldrig slagits eller bränt av en bengal. Många kände sig uthängda när de dagen efter derbyt kom till jobbet, och deras ansikten visats på bild bredvid skandalrubrikerna.
Här handlar det inte om ett klassiskt bildpubliceringsdilemma som i Anders Eklund- fallet eller liknande. Här blev problemet att bilden hamnar helt ur kontext, även om syftet kanske inte var att hänga ut människor.
”Jaha, nu ska jag slänga ihop en artikel snabbt..hmm Hammarbyfans…Bildbyrån har kanske någon bra bild..ja det blir nog bra..”, kanske var resonemanget som gick fel. Det hela gick så långt att hundratals supportrar demonstrerade mot uthängningarna utanför Aftonbladets redaktion. .
Vad jag vill säga är att publicistiska frågor inte bara behöver vara känsliga när det gäller mord och andra mer allvarliga saker. Jag tycker att det behövs ett starkt övervägande från mediernas sida om vad som publiceras. Allmänintresset förvisso, men det är minst lika viktigt att ta hänsyn så att inte människor skadas av den.
Tar man det inte varsamt kanske en demonstrerande mobb står utanför redaktionen en vacker dag…
