Blogginlägg D: Kampanjjournalistik
Kampanjjournalistiken är en svår fråga. Visst kan det användas för att förenkla verkligheten, ta ner och öka förståelsen kring enskilda problem. Ta exemplet Dawit Isaak. Hans fångenskap personifierar på många sätt vikten av att värna om det demokratiska samhället. Åsiktsfrihet, tryckfrihet, rätten till rättegång….
På samma vis kan jag se vitsen med att kampanja för till exempel en utvisningshotad familj. Det kan vara ett ”enkelt” sätt att åskådliggöra problem i samhället, och bidra till att man belyser något som är ”fel” och kanske leda till en positiv förändring. Så ja, vid vissa typer av kampanjer tror jag att det kan vara ett sätt att få massan att se ett helhetsperspektiv, genom att ta ner det till ett specifikt problem..
Ett stort bekymmer blir ju dock givetvis objektiviteten. Dawit Isaak sitter fången på obestämd tid i Eritrea. Samtidigt kanske Pelle eller Elsa sitter fängslade utan rättegång i Botswana, efter att någon planterat droger i deras resväska. Men varken Pelle eller Elsa har några häftiga, inflytelserika journalistpolare på hemmaplan. Så vem kämpar för deras rättvisa?
Är det rättvist att familjen Al Jaber får en protestlista publicerad i tidningen för att de ska få stanna i landet, när familjen Cruz kämpar alldeles allena mot myndighet och överhet?
Det blir ett stort dilemma kring objektiviteten när media väljer ut sina gullegrisar. Det finns ofta många andra i samma situation, som står helt utan hjälp från tredje statsmakten..
Jag tror nämligen att media har ett mycket stort inflytande när det bedrivs kampanjer på detta vis. Det verkar ju sannerligen inte lika lätt att vifta bort ett problem för beslutsfattare, om de vet att de har allmänhetens ögon på sig….
Men! Det största problemet med kampanjjournalistik handlar enligt mig inte om objektiviteten. Det som stör mig mest är att det till stor del handlar om totalt triviala saker. Ta till exempel Aftonbladets nya kampanj ”Säg ja till kärleken”. Där får läsare möjlighet att fria till sina kära på löpsedlar som sätts upp runt om i staden. Visst, gulligull..Ett utstuderat kampanj-gulligull för att nå klimax inför det alltid lika super-extra-special-intressanta stundande prinsessbröllopet..
Förutom de ofta triviala inslagen i kampanjerna verkar det sällan som att pressen gör det för ”den goda sakens skull”. Det verkar handla om att kunna slå sig för bröstet om kampanjen lyckas. Ett klassiskt exempel är Sportbladets kampanj” Henke Larsson till EM”. De fick läsare att skriva på för att Henke skulle spela, och till slut tackade han ja. Hur mycket som var Sportbladets förtjänst låter jag vara osagt, men det är ett tydligt exempel på en otroligt trivial kampanj, som slutar med att kampanjdrivaren klappar sig för bröstet och tar åt sig all ära för att det lyckats..
Ett annat exempel på detta ta- åt -sig –äran- kampanjande är Aftonbladets (vem annars?!) ”Nu lyfter vi Sverige”. I sviterna av finanskrisen när allt fler förlorade sina jobb, bestämde sig AB för att välja ut tre arbetslösa ungdomar och följa dem i sin jakt på nytt arbete. Om man bortser från det där med objektiviteten, så var det faktiskt ett mycket angeläget problem som de åskådliggjorde med kampanjen.
Dock ställer man sig frågande om de verkligen vill hjälpa någon med kampanjen. Så fort någon av de utvalda lyckades skaffa sig ett arbete, slogs det upp som att AB hjälpt Sverige i kampen mot arbetslöshet. Har de lyft Sverige för att de lyckats hjälpa en stackare att få arbete? Uppskattade de mest att personen fick jobb, just för att denne fick jobb, eller bara för att de kunde ta åt sig äran och skriva spaltmeter om det?!
Jag tror att kampanjjournalistiken kan fylla en funktion ibland. När ett stort problem ska specificeras, och lättare kan förklaras genom enskilda historier. Men ska det propageras för nya tuggummidofter eller bröllopshälsningar till gym-nissar från Ockelbo, kan det nog kvitta…
Jag kan tycka att en kampanj som propagerar för att vi slutar behandlas som en dum massa, vore på sin plats.
Då ska även jag slå mig för bröstet, herr Helin…
