Blogginlägg D: Kampanjjournalistik

Kampanjjournalistiken är en svår fråga. Visst kan det användas för att förenkla verkligheten, ta ner och öka förståelsen kring enskilda problem. Ta exemplet Dawit Isaak. Hans fångenskap personifierar på många sätt vikten av att värna om det demokratiska samhället. Åsiktsfrihet, tryckfrihet, rätten till rättegång….


På samma vis kan jag se vitsen med att kampanja för till exempel en utvisningshotad familj. Det kan vara ett ”enkelt” sätt att åskådliggöra problem i samhället, och bidra till att man belyser något som är ”fel” och kanske leda till en positiv förändring. Så ja, vid vissa typer av kampanjer tror jag att det kan vara ett sätt att få massan att se ett helhetsperspektiv, genom att ta ner det till ett specifikt problem..


Ett stort bekymmer blir ju dock givetvis objektiviteten. Dawit Isaak sitter fången på obestämd tid i Eritrea. Samtidigt kanske Pelle eller Elsa sitter fängslade utan rättegång i Botswana, efter att någon planterat droger i deras resväska. Men varken Pelle eller Elsa har några häftiga, inflytelserika journalistpolare på hemmaplan. Så vem kämpar för deras rättvisa?


Är det rättvist att familjen Al Jaber får en protestlista publicerad i tidningen för att de ska få stanna i landet, när familjen Cruz kämpar alldeles allena mot myndighet och överhet?


Det blir ett stort dilemma kring objektiviteten när media väljer ut sina gullegrisar. Det finns ofta många andra i samma situation, som står helt utan hjälp från tredje statsmakten..


Jag tror nämligen att media har ett mycket stort inflytande när det bedrivs kampanjer på detta vis. Det verkar ju sannerligen inte lika lätt att vifta bort ett problem för beslutsfattare, om de vet att de har allmänhetens ögon på sig….

 

Men! Det största problemet med kampanjjournalistik handlar enligt mig inte om objektiviteten. Det som stör mig mest är att det till stor del handlar om totalt triviala saker. Ta till exempel Aftonbladets nya kampanj ”Säg ja till kärleken”. Där får läsare möjlighet att fria till sina kära på löpsedlar som sätts upp runt om i staden. Visst, gulligull..Ett utstuderat kampanj-gulligull för att nå klimax inför det alltid lika super-extra-special-intressanta stundande prinsessbröllopet..


Förutom de ofta triviala inslagen i kampanjerna verkar det sällan som att pressen gör det för ”den goda sakens skull”. Det verkar handla om att kunna slå sig för bröstet om kampanjen lyckas. Ett klassiskt exempel är  Sportbladets kampanj” Henke Larsson till EM”. De fick läsare att skriva på för att Henke skulle spela, och till slut tackade han ja. Hur mycket som var Sportbladets förtjänst låter jag vara osagt, men det är ett tydligt exempel på en otroligt trivial kampanj, som slutar med att kampanjdrivaren klappar sig för bröstet och tar åt sig all ära för att det lyckats..


Ett annat exempel på detta ta- åt -sig –äran- kampanjande är Aftonbladets (vem annars?!) ”Nu lyfter vi Sverige”. I sviterna av finanskrisen när allt fler förlorade sina jobb, bestämde sig AB för att välja ut tre arbetslösa ungdomar och följa dem i sin jakt på nytt arbete. Om man bortser från det där med objektiviteten, så var det faktiskt ett mycket angeläget problem som de åskådliggjorde med kampanjen.


Dock ställer man sig frågande om de verkligen vill hjälpa någon med kampanjen. Så fort någon av de utvalda lyckades skaffa sig ett arbete, slogs det upp som att AB hjälpt Sverige i kampen mot arbetslöshet. Har de lyft Sverige för att de lyckats hjälpa en stackare att få arbete? Uppskattade de mest att personen fick jobb, just för att denne fick jobb, eller bara för att de kunde ta åt sig äran och skriva spaltmeter om det?!


Jag tror att kampanjjournalistiken kan fylla en funktion ibland. När ett stort problem ska specificeras, och lättare kan förklaras genom enskilda historier. Men ska det propageras för nya tuggummidofter eller bröllopshälsningar till gym-nissar från Ockelbo, kan det nog kvitta…


Jag kan tycka att en kampanj som propagerar för att vi slutar behandlas som en dum massa, vore på sin plats.


Då ska även jag slå mig för bröstet, herr Helin…

 

 

 

 

 

 


Kommentarer
Postat av: Jossan

Bra och roligt inlägg med många poänger. Du tog upp bra exempel och jag fick mig en liten tankeställare... Tack för ett bra inlägg!

2010-05-06 @ 16:02:47
URL: http://josefinehelen.wordpress.com/
Postat av: Jacob

Du tar upp en väldigt intressant del av kampanjjournalistiken - att den är väldigt trivialiserande. Trots att även jag tog upp exemplet Henke Larsson i mitt blogginlägg hade jag inte tänkt på det sättet. Du gav mig en tankeställare. Och visst håller jag med, det ständiga trivialiserandet i tryckta medier är oerhört tröttsamt...

2010-05-07 @ 11:06:50
URL: http://jarpegard.wordpress.com
Postat av: S Sultan

Hej Urban



Jag tycker att det stämma bra att kampanjjournalistik kan verka för specifika problem och även att det är ett problem med att kampanjjournalistik kan göra så att andra liknande fall hamnar i skuggan. Men jag också undrar om det inte kan verka positivt på dessa liknande fall. Att ett orättvist fall uppmärksammas kan led till en "ketchup" effekt, och gynna dessa bortglömda fall. Och sedan har jag en fundering som slog mig nyss: Spelar det egentligen någon roll om tidningen får möjlighet att klappa sig i bröstet för en lyckad kampanj om det ledde till att rättvisan "vann"?



/S Sultan

2010-05-07 @ 16:32:08
URL: http://sstkursblogg.blogspot.com
Postat av: Pauline

(Blir en fjärde kommentar här då det är snudd på omöjligt att kommentera wordpress/blogspot bloggar)



Väl rutet! Bra exempel också. Jag håller verkligen med dig i att kampanjjournalistiken spårar ibland när kvällstidningarna gör de mest triviala namninsamlingar i stil med "Bevara Trocaderon!" och liknande. Det gäller att vara lite selektiv i sitt "kampanjande" som tidning. I ropet nu är ju Mustaschkampen. Där finns åtminstone ett riktigt bra syfte!



/ Pauline

2010-05-10 @ 14:41:19
URL: http://paulineskriver.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0