Blogginlägg C: Svensk maffia - fakta/fiktion?
Jag har valt att läsa Svensk maffia. I boken har journalisterna Lasse Wierup och Matti Larsson kartlagt olika kriminella nätverk i Sverige. Boken är disponerad så att de olika gängen skildras i varsitt kapitel. De fakta som presenteras är främst hämtade från poliser och deras utredningar om gängen. Även avhoppade gängmedlemmar har använts som källor.
I boken skrivs oftast ren fakta utifrån de uppgifter journalisterna samlat in. Ibland, vid till exempel speciella händelser, får texten dock en mer skönlitterär touché. Dessa speciella händelser handlar ofta om dramatiska situationer som mord, sprängattentat och andra brottsskildringar som är vardagsmat i Svensk maffia. Men till störst del är boken enligt mig journalistisk i sin stil. Därför anser jag boken vara litterär journalistik, snarare än journalistisk litteratur. Majoriteten av texten är faktabaserad och bygger på en stil och objektivitet som påminner om ett journalistiskt verk.
Ur ett journalistiskt perspektiv kan man knappast undgå att imponeras av det hårda researcharbete som ligger till grund för boken. Jag är säker på att många timmars eftersökningar, intervjuer och hårt slit föregått den utgivna boken. Troligen har de långt ifrån alla gånger känt sig säkra när de snokat runt i den såkallade undre världen.
Vad jag kan säga allmänt om Svensk maffia är att det är en intressant bok. Den ger en inblick i en värld som jag tror många (naiva?) medborgare inte ens kunde föreställa sig existerade. Bokens hårdkokta sanning kan många gånger vara chockerande att läsa om.
Något som blir lite motsägelsefullt i skildringen är att författarna ibland skriver ut detaljerade beskrivningar av händelseförlopp som inte ens polisen kunnat reda ut. Visserligen ger det krydda åt texten, men jag kan känna att det blir lite ”farligt” att ta in det skönlitterära i såpass allvarliga sammanhang som dödskjutningar och dylikt. Speciellt som det finns klara namnangivelser på många inblandade. Även om författarnas beskrivningar säkert stämmer ganska bra med verkligheten för det mesta, så kände jag att boken tappar lite trovärdighet när inte helt konfirmerade uppgifter publiceras som ”sanning”.
Samtidigt förstår jag att det måste vara svårt att göra avvägningen mellan verklighet och ”verklighet”, när man har en hemlig kriminell källa till vänster, en poliskälla till höger och en åklagares version åt ett tredje håll. För det mesta anser jag ändå att författarna gjort denna avvägning på ett bra sätt. De mer eller mindre fiktionella styckena i boken ökar läsvärdet och drar upp textens tempo.
En annan kritik jag vill rikta till boken är när författarna leker hobbyforskare. Deras egna åsikter är väl helt okej, och troligen oundvikligt, att väva in i texten. Men jag kan störa mig på ”journalistsyndromet” att ständigt vilja förenkla verkligheten. Ett exempel på detta får man redan i prologen. ”Gangsta rap har blivit stilbildande för ungdomar. Att vara en G inger respekt” uttrycker de sig och antyder att en musikstil skulle kunna vara en anledning till att yrkeskriminaliteten ökat. Sånt där kan jag bli väldigt trött på. Det blir lite för mycket mamma-hemma-vid-köksbordet-slutsats; ”Ja, inte konstigt att barnen far illa, när de lyssnar på det där dunkadunkat”. Typ.
Referera till forskningen som visat att detta stämmer - annars blir en sådan åsikt bara löjlig enligt mig, och drar ner seriositeten i en övrigt helt okej bok.
En sista iakttagelse som slog mig när jag läste boken, var när författarna beskrev och kritiserade att mc- gängen satsat hårt på imageskapande genom pr-arbete. Då frågar man sig, är inte denna storsäljande bok, paradoxalt nog, den ultimata reklampelaren??
Betyg: 3 knogjärn av 5 möjliga.
