Måndagsoptimism..
Att träffa gamla flickvänner som man överöser med superlativ och Shakespeare- monologer, är inget att känna ågren inför. Likaså bör man inte sörja när man kommer hem till ett hem som knappt är värt att kalla hem. Visst kunde man önska en gemytlig väggbonad, där blonda flickor dansar på en sommaräng i sina folkdräkter och budskap som "Mitt hem är min boning" skrivet med versaler fyller rummen med hemtrevnad.
Men livet är ju ingen lapdance på rosor, direkt. Hemmet är mörkt, smutsigt och ensamt, och det där om gamla flickvänner är förbannat osant när det skrivs i pluralis. Jag har bara haft en s.k. flickvän i postpubertal tideräkning. (Men satan vilken don juan jag var på skolgården i mellanstadiet, då man fortfarande kunde få en puss i utbyte mot några Jenka). Those were the days..
Vad jag vill ha sagt är att det vore onödigt att hänga upp sig på småsaker. Som ludd i torktumlaren, eller livet. Därför tänker jag avsluta med något underbart som hänt idag. Jag har ätit mammas hemlagade matbröd, med Kalles prickiga kaviar på. Smakade förträffligt. När sådana små vardagsunder kommer till min mage är det lätt att bortse från smutsen, dekadensen och ångesten. Så jag ska förnöjt se tillbaka på denna regniga måndag den andra november, med glädje i sinnet. Även om det var en förbannad kukdag som man likagärna kunnat sova sig igenom. La dolce, jävla, vita....
...INGENTING AV DET HON ÄLSKADE, FRÅN BÖRJAN, TILL SLUT, BLIVIT KVAR...
Helskotta, du kan ju inte skrämmas så där och försöka vara positivist! Skönt att det löste sig:-)
Samtidigt har vissa tidernas bästa måndag...
